Visar alla blogginlägg från: februari 2015

Längtan är bra

Jo, det är sant- jag längtar tillbaka till jobbet. Hon är inte klok tänker du säkert nu. Men det är jag allt. Jag tycker det är supermysigt att vara ledig men det är fantastiskt kul att jobba också. Om jag ska fortsätta på spåret ”min IUP” så kanske det kan vara en styrka hos mig: att jag tycker att det är så kul att jobba (fast man inte ska uttrycka sig så i en IUP). En annan är nog att jag relativt snabbt glömmer bort hur jobbigt jag tycker att något varit ( typ det jag skrev om i inlägget igår:). Idag börjar längtan kännas, längtan att få fortsätta utvecklas tillsammans med Fridas & mina elever.

Vi har det riktigt bra nu i klassen. I fyran var det lite rörigt. Vi jobbade mycket med värdegrunden. En elev som ganska nyligen hade bytt skola och kommit till vår klass uttryckte det som att:
-Innan jag kom till den här skolan hade jag aldrig hört talas om den där j.v.l.a värdegrunden. För några veckor sedan överhörde Frida hur samma elev under ett pågående arbete i klassen sa till en klasskompis:
– Du, vad roligt det är nu i skolan, i fyran var det inte så bra. 

Det är stort att få överhöra sådana kommentarer.

Utvecklingssamtal själv eller tillsammans?

Vi tog upp just den kommentaren på elevens utvecklingssamtal. Föräldrarna som förmodligen kände ungefär likadant som eleven i fyran satt nu stolta och pratade om de förberedelser de hade gjort tillsammans med sitt barn inför utvecklingssamtalet. Frida & jag håller våra utvecklingssamtal ihop. Jag tänkte i fyran, när Frida & jag började att jobba tillsammans, att vi skulle hålla höstterminens  utvecklingssamtal ihop eftersom det var nytt för Frida & jag var hennes mentor. Låter förmätet för vi är varandras mentorer men formellt var det så eftersom Frida gjorde sitt introduktionsår ifjol. Jag har nog tänkt att det är lite för många, att sitta två mentorer tillsammans med en elev och en förälder. Gömt mig bakom att det inte blir ett bra samtal för eleven, där ffa eleven inte ges tid att prata om vi är två mentorer på samtalet. Kanske har jag tyckt att det är lite ineffektivt också, vi har 14 elever i klassen. Om vi delar upp mentorseleverna blir det 7 samtal var. Dessutom minskar dokumentationsbördan om vi delar upp klassen i mentorsgrupper. Men tänk vad fel jag har tänkt. Helt galet fel!  Det är så mycket bättre för eleven att vi är två mentorer som båda är med i förberedelserna inför samtalet, under samtalet och dessutom kan förbereda och revidera dokumentationen.

Dessutom är det så att alla utvecklingssamtal inte är helt lätta- av olika orsaker och då är det en stor styrka för alla parter att vi är två mentorer som är med på utvecklingssamtal och t.ex elevhälsomöten eftersom vi kan hjälpas åt att lyfta olika perspektiv och detta hjälper alltid eleven.

Delat ledarskap & tydliga roller

Men är man två mentorer som sitter med vid utvecklingssamtalen tror jag att det är viktigt att man tillsammans har pratat igenom vilken roll man har under samtalet. Vi har gjort så att eleven leder samtalet tillsammans med Frida och jag antecknar och sammanfattar i Skolverkets IUP-mall. Vi har inget formulär med många kryssaifrågor som vi skickar hem innan samtalet eftersom vi tycker att det tar så lång tid för eleven att gå igenom på de avsatta 30 minuterna. Istället skickar vi hem IUP:n som vi tillsammans med eleverna utvärderat i skolan, där eleven själv har valt ut något arbete som visar något som eleven själv tycker att den har lärt sig utifrån de temaområden vi arbetat med sedan förra utvecklingssamtalet samt något som eleven själv känner att den är osäker på och därmed vill fortsätta träna på. Förberedelsen hemma tillsammans med vårdnadshavare blir att läsa IUP:en igen och tillsammans med föräldrarna samtala om innehållet utifrån öppna frågor.

Summa sumarum när det gäller detta inlägg: Jag tror verkligen på delat ledarskap i klassrummet av många olika anledningar men den största och viktigaste är att jag är helt övertygad om att det ÖKAR ELEVENS måluppfyllelse & välmående.

Kollegialt är vinsterna så många men framförallt- vad trist det

skulle vara att äta fredagsbakelse själv…

Sportlov!

En tuff vecka är nu slut. Nu väntar ett härligt sportlov. Vi ska inte extrajobba ett skvatt! Om ni undrar vad det bjöds på för bakelser idag- så bjöds det på helt fantastiska små tapasbakelser. De var heeeelt ljuvliga.
Trevligt sportlov!

Nu ska ni få höra nå´nting som jag vill tala om…

Att få jobba tillsammans med någon man så fullkomligt litar på som kollega, blir utmanad av & samtidigt har så fantastiskt kul med är en ynnest. Och väldigt sällsynt. Ibland funderar jag över vad det är som gör att det så fullkomligt klickar. Ibland kan det klicka med en kollega på en kompisnivå. Ibland klickar man kollegialt men skulle aldrig kunna tänka tanken att umgås privat. Jag har nog för det mesta klickat kollegialt med kollegor MEN aldrig tidigare upplevt detta som jag upplever tillsammans med min fantastiska kollega Frida och jag menar det. Kanske är det mixen av oss att jag jobbat länge och Frida inte har så lång erfarenhet som gör att det flyter på så bra. Kanske inte. Vi samplanerar all vår undervisning men jag upplever ändå ett pedagogiska friutrymme att lektionen kan få ta en annan vändning än vad vi hade planerat för.

Vi är inte alltid överens men vi gillar att samtala med varandra och vi gillar att lyssna. MEN framförallt gillar vi varandras humor- det kanske är det som gör det?

Avslut

Så kom äntligen fredagen. Eleverna i vår klass var mycket spända. De hade planerat vem som skulle ansvara för att hälsa alla välkomna och presentera temat vi arbetat med under många veckor. Efter det formidabla välkomnandet så visade två elever ett bildspel kring de figurer som figurerar i boken: Hur gick det sen?

Efter bildspelet ansvarade en annan elev för att visa sagan via appen: Hur gick det sen? Därefter presenterade ytterligare två elever hur förstaklassarna nu skulle få lyssna till högläsning ur de egenproducerade bilderböckerna. Eleverna läste sina böcker och höll i små korta boksamtal med förstaklassarna som tyckte ALLT var jättebra. Det fanns INGET de skulle vilja ha gjort på ett annat sätt i böckerna. Men de var ganska törstiga påpekade en pojke…

Efter högläsningen bjöd eleverna förstaklassarna på Muminmammans saft och Mumins handplockade blåbär.

Vi är stolta som bara den över våra FANTASTISKA elever.