Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Det är på uppgiften det hänger!

Precis så sa Inger Eriksson, professor på Stockholms universitet. Under eftermiddagen har jag tagit del av Manillaskolans undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete. Manillaskolan är en av fem specialskolor i Sverige som erbjuder undervisning på två språk: svenskt teckenspråk och svenska. Under ett läsår har skolan ingått i ett omfattande lärardrivet forsknings- och utvecklingsarbete under ledning av Inger Eriksson. Lärarna har arbetat med att förstå kunskapsuppdraget som står skrivet i läroplanen och fokuserat på hur kunskapsexpanderande uppgifter kan utformas samt hur matematikundervisningen systematiskt kan utvecklas. En av mina hjärtefrågor är just systematiskt kvalitetsarbete! Jag blev så glad när jag hörde lärarna på Manillaskolan berätta om ett fyrfält. I fyrfältet anges perspektiven grupp och individnivå. På ena sidan talar de om en trappstegsmetafor. Där finns två alternativ för att utveckla elevers kunnande: 1. En gemensam lärobok där samtliga elever förväntas arbeta med samma områden och i samma takt. 2. En läroboksbaserad undervisning där eleverna får böcker utifrån individuell anpassning. I trappstegsmetaforen är det läraren eller läroboken som sitter inne med svaret och eleven ska hitta rätt väg dit. På den andra sidan pratade de om en landskapsmetafor, dvs. matematiklandet. I landskapsmetaforen har läraren bytt roll. Läraren handleder sina elever och byter till en lyssnande roll och intar en ställning där läraren inte alltid är den som sitter inne med facit. Aktiviteten ökar i klassrummet och i dialog utvecklar eleverna sina förmågor. Jag menar inte att det är fel med läroböcker, men jag önskar att fler lärare vågade släppa taget från läroboken och lite på sin egen profession och förmåga att handleda sina elever. Inger Eriksson talade om att läroböcker ofta söker motivation hos eleverna genom att koppla uppgifter som kan anknytas till deras egna erfarenheter. Det är inte ovanligt att uppgifter i läroböcker handlar om blommor, bilar eller andra vardagliga ting i elevernas vardag. Men att vi klär matematik i vardagsliknande uppgifter är inte det som leder till utveckling av förmågor. Om vi vill ha en Learning Activity där eleverna blir aktivt engagerade i en kollektiv problemlösande verksamhet, (planera, lösa och värdera), behöver vi lärare skapa kunskapsexpanderande uppgifter som leder till kunskapsutvecklande klassrumsdiskussioner. Uppgifterna ska vara genuina och eleverna måste ges möjlighet att ta det nya kunnandet i bruk. Uppgiften behöver organiseras så att eleverna upplever ett problem att lösa problemet. En lärande verksamhet uppstår inte av sig själv! Ett ämnesdidaktiskt perspektiv i planering av undervisning går ut på att ta reda på vilket redskap eller vilka tekniker som gör att varje elev kan delta i de gemensamma aktiviteterna. Lärande är inte att eleverna checkar av sina uppgifter i böckerna. Skolan behöver utmana sina föreställningar om lärande. Om de förväntade kunskaperna ändras måste även undervisningen ändras. Som ett led i detta behöver vi lärare vara kunskapsproducenter istället för konsumenter. Här tror jag att vi i Sverige har mycket att lära oss av den finska skolan.

När du planerar för matematikundervisning… Ställ dig själv frågan:

Finns det en uppgift i uppgiften?

Några tankar från mig så här en onsdag kväll,

Emma

Forskningscirklar ger ringar på vattnet

Då vi som lärare i vår klass arbetar i en pedagogisk trio har vi ett starkt kollegialt lärande. Detta eftersom vi formulerar kritiska aspekter tillsammans utifrån vår undervisning och elevernas lärande. Det är rutin för oss att tillsammans reflektera över vår undervisning och utveckla den tillsammans. Det skapar förutsättningar för ett kontinuerligt och systematiskt lärande.

I skollagen riktas mot yrkesverksamma bestämmelser om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Genom att jag detta år har ingått i en forskningscirkel har jag insett att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till undervisning inte handlar om att vara uppdaterad om den senaste litteraturen, utan om att belysa sin egen praktik med olika perspektiv. Därför tycker jag att ett aktionsforskande förhållningssätt är en förutsättning för ett vetenskapligt förhållningssätt. Det ger mig förutsättningar att undersöka min praktik och koppla ihop den med teori. Genom att jag systematiskt dokumenterat min praktik har en utveckling av undervisningsmetoder skett hos mig själv när det vardagliga fältet har mött det vetenskapliga.

Syftet med forskningscirkeln som har varit ett samverkansprojekt mellan Alviksskolan och Hörselhabiliteringen har varit att öka våra elevers måluppfyllelse. Idag går forskningen snabbt framåt och det gäller både medicinskt, tekniskt, didaktiskt och forskning om döva och hörselskadades tvåspråkighet, Våra verksamheter behöver utvecklas i takt med forskningen och förhoppningen var att forskningscirkeln skulle vara ett redskap att belysa våra utvecklingsfrågor. Det gav mig inte bara tillfället att reflektera över frågor i min egen praktik utan även över vad det är jag gör och vad jag förankrar det i.

Jag uppskattar verkligen höstlovet (det nya läslovet). Ofta planerar, genomför, reflekterar och utvärderar vi vår praktik i början och i slutet av ett läsår. Men det finns en stor styrka att göra det systematiskt däremellan. Tänk vilken genomslagskraft det kollegiala lärandet och det systematiska kvalitetsarbetet skulle kunna ha om vi i skolans värld fördelade våra planeringsdagar mer utspritt över året.

Under höstlovet hade jag glädjen att få mig tid till en lärardag på skolan där vi samtalade utifrån det vi kallar för Alvikslektionen på skolan. Jag hade också förmånen att få göra en resa tillsammans med vår fritidspedagog Johanna och f.d kollega Hanna till Halmstad. I Halmstad fick vi följa vår vetenskapliga ledare Anki under en dag och se hur en skola lyckats implementera forskningscirklar i deras verksamhet. Det var så fantastiskt glädjande och engagerande att ta del av alla duktiga pedagogers vetenskapliga undersökningar och postrar, så otroligt givande och inspirerande! Det var så tydligt att arbetet hade gett positiv effekt på lärarnas undervisning och därmed elevers lärande. Där och då blev det verkligt för mig hur kunskap kan spridas och ge många ringar i vattnet.

ringar på vattnet

Varför slutar en förstelärare som är Aretemeriterad och älskar att undervisa?

17 juni 1996-10 augusti 2015

Datum, månader & årtal som inte betyder något för de flesta. Men för mig är de oerhört betydelsefulla. De beskriver mitt yrkesverksamma liv. 19 år. Det är mina år som lärare i hörselklasserna på Alviksskolan. En arbetsplats som har varit komplex men fantastiskt utvecklande.

I alla människors liv oavsett om man är lärare eller ej så finns det vissa milstolpar. Här kommer  några som varit extra betydelsefulla för mig:

1997-1998 läste jag enstaka kurser i hörselpedagogik och lärde mig teckenspråk. Via mina studier började jag förstå vad viktigt det är att lärare som undervisar i hörselklass har kompetens i vad det innebär att undervisa elever med hörselnedsättning.

2002 fick jag förmånen via skolan att delta i Dialogprojektet. Jag har skrivit om Ann-Christine Wennergren i tidigare inlägg. Denna fantastiska kvinna som får oss pedagoger att växa genom att vi beprövar våra erfarenheter, dokumenterar dem och kopplar ihop teori och praktik på ett oerhört inspirerande sätt. Hon var långt före sin tid kring det vi idag kallar för formativ undervisning/BFL.

2008 dök en ny möjlighet upp: processledarutbildningen. Jag och 2 kollegor på skolan gick denna uppdragsutbildning som Karlstads Universitet höll i. Jag lärde mig massor om organisation och ledarskap av självaste Ulf Blossing. Jag vet att jag tänkte att jag inte riktigt förstod när jag skulle få användning av mina processledarkunskaper eftersom jag aldrig har haft en strävan att bli biträdande rektor.

2009/2010 var vi, som ingick i samma arbetslag på lågstadiet, med och skapade grunden för det som vi på Alviksskolan kallade ”Hela barnet, hela dagen”. Gunilla Vigert som lade grunden för vår fritids-skolasamverkan hade några år tidigare blivit ny rektor för hörselklasserna och hon lyfte Alviksskolans hörselklasser mot oanade höjder. Teckenspråkets betydelse för våra elever i hörselklass hamnade i fokus och ur Teckenspråkslyftet växte Alviksskolans profilmål för hörselklasserna: Verktyg för livet fram.

Sommaren 2013 fick jag min tjänst som förstelärare med inriktning: Språkutveckling till stöd för kunskapsutvecklingen inom samtliga ämnen. Jag minns att jag först inte vågade söka tjänsten men att jag tog mod till mig och skrev ansökan natten innan ansökan skulle vara inne. Jag minns också min stora lycka när jag fick tjänsten- jag skulle få vara med och bedriva skolutveckling på skolan utifrån det just jag var bra på.

Hösten 2013 gav skolan mig möjligheten att delta i Aretes meriteringsprogram. Jag tyckte det var oerhört spännande att delta i detta program och numera sitter jag själv i examinatorsgruppen för Aretes meriteringsprogram. Vilket känns oerhört ärofyllt och utvecklande.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning som jag gick in i förstelärarrollen. Jag skulle vara projektledare för det som vi på Alviksskolan kom att kalla Språklyftet. Här såg jag framför mig att jag skulle få användning av den blandning av kompetenser jag utvecklat under mina år på Alviksskolan. Jag såg hur de redskap för det kollegiala lärande som vi använder oss av på Alviksskolan skulle få fortsätta att användas av alla pedagoger i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag kände en grundtrygghet i att jag är en särskilt yrkesskicklig lärare vilket jag visat genom Arets meriteringsprogram. Jag hade en fast övertygelse om att den RÄTTA METODEN inte finns utan att det istället handlar om pedagogisk differentiering:

MEN det blir inte alltid som man tänker sig. Något började något skava i mig. Vi var några i projektgruppen som var fundersamma över att vi i projektgruppen skulle bestämma att det var just metoden Reading to learn skulle läras ut. Var den efterfrågad av kollegiet? Jag köpte ändå idéen att det var bestämt i ”toppen” istället för efterfrågat av kollegorna. Som projektledare var jag tydlig med att vi tillsammans på skolan kritiskt skulle granska metoden.

Det fortsatte att skava i mig-  jag kände att jag inte riktiga lirade ihop med tankarna från ledningshåll att det fanns EN rätt metod: R2L. Att kritiskt granska de metoder man använder sig av som lärare är för mig så självklart och jag  pratade ofta om det utifrån min projektledarroll i Språklyftet, både internt men även då jag föreläste på Lärarnas forskningskonferens i höstas.

I julas förstod jag att Språklyftet för undervisande personal på Aviksskolan skulle fortsätta bedrivas utan mig som projektledare. Det fanns ingen annan utväg. Jag fortsatte att ansvara för Språklyftet för fritidspersonalen.

Efter 19 år på samma skola är det dags för mig att ta mig an nya utmaningar. Att jag slutar som lärare och att undervisa är en sorg för mig och orsakerna till varför är såklart många- en är att det är något som hänt med läraryrket de senaste 10 åren. Vi lever i en dokumentationshets som gör att tiden för att planera sin undervisning bara krymper och krymper. Här måste någon sätta stopp. Annars tror jag att fler duktiga & kompetenta lärare försvinner från skolans värld.

Förstelärarrollen är svår och fantastiskt spännande. I mitt fall har det svåraste varit att jag velat att vi som skola ska kritiskt granska den metod vi just nu kompetensutvecklar oss i vilket inte varit så populärt hos de i ledningsfunktion som är ”experterna” på metoden.

Vid uppstartsdagarna på Alviksskolan i höstas så skojade jag när jag pratade inför all personal att jag kände mig som Jerry Maguire. Jag hade under sommarlovet skrivit en rapport om Språklyftets första år och skickat den till ledningsgruppen. Syftet med rapporten var att dokumentera det systematiska kvalitetsarbetet som pågått och tankar framåt utifrån min projektledarroll.

Kanske är det så att det inte ryms en förstelärare som är projektledare bland alla biträdande rektorer och en rektor på en så stor skola som vår. Jag vet inte.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att den scen som utspelar sig i Jerry Maguire skulle komma att bli sann för mig.

Om alla bara kunde förstå…

IMG_1373Vi blir uppriktigt så trötta. Skolarbetet ska vi som är professionella utföra med eleverna. Inte hemmet. Vi är inte emot att samverka med hemmet. Vi är emot att elever ska sitta hemma & kämpa med läxor när de har gått i skolan hela dagen. Om man har en hörselnedsättning kan man dessutom vara väldigt trött efter alla ljud som förstärks via hörapparaterna under en hel skoldag. Hjärnan behöver vila. Elever behöver vila. Leka, pyssla, chilla whatever. INTE sitta med läxor.

Om du inte har läst Pernilla Alms blogginlägg som startade en intensiv debatt & dessutom genererade denna förträffliga bok, gör det!

Åh, vad vi önskar att Alviksskolan skulle bli en läxfri skola.

/Hanna & Frida

Ska man behöva bli förbannad på en lördag?

Idag har jag ”läst ikapp” i veckans morgontidningar och blev uppriktigt förbannad när jag läste denna artikel. Artikeln handlar om att SF har skärpt reglerna kring textning av svenska filmer. Efter den 19 december ska samtliga svenska filmer vara textade. Detta har upprört delar av den svenska filmbranschen som tycker att textning förstör ffa komedier.

Ja, stackars er.

Har ni tänkt på hur det känns att inte kunna hänga med i en film på grund av sin hörselnedsättning? Det här befaras komma att bli dödsstöten för svenska komedier. Jo, jag tackar. Då har mina elever genom åren och alla andra som har en hörselnedsättning som medför att det inte är tillräckligt att använda hörselteknik fått vara med om ganska många ”dödsstötar” eftersom de under många herrans år inte kunnat ”skratta” på rätt ställen för att man inte hänger med i vad som sagts på filmen. Bättre att få skratta för tidigt än att inte få möjlighet att skratta alls.IMG_1007

Någon måtta får det allt vara på vad man häver ur sig!

/Hanna

En sång för alla dom…

Vad är det för fel?

IMG_5785

Vissa dagar väller en slags sorg över mig. Idag var det en sådan dag. Vad har hänt med mitt yrke? Hur många arbetsuppgifter ska pressas in under en arbetsvecka som blir till månader och år? Vi säger att vi ska ta tag i det där och det där. Vi utvärderar och tänker formativt. Alla elever ska nå målen. Självklart men hur ska de få det bästa stödet? Vilka metoder ska vi använda? Vi har 1:1 lösningar med Ipads. Fantastiskt och otroligt inspirerande. Men hur ska jag använda de digitala verktygen? Learning by doing. Javisst men det är så mycket doing just nu. Snart ska jag ta mig tid att sätta mig in i alla appar. Snart  äts upp av andra uppgifter. Datorn funkar inte, den bara står och tuggar. Jag som skulle hinna med att skriva två IUP:er medan eleverna har idrott. Vilken tid det tar för mina elever att bli klara med de fina bilderböckerna vi skapar. Har jag tid med detta? Vi har bara ”hunnit” ett kapitel i matematikboken. Säger till eleverna att jag inte ger mig förrän alla är säkra på decimaltal.

Hur länge ska jag hålla i det här yrket? Ja, ibland kommer tankarna. Det har funkat i 17 år nu men kommer det att bli 17 till?

Det här inlägget tillägnar jag en mycket kär kollega som inte orkade. En fantastisk lärare som kunde fånga eleverna och skapa ett tillåtande klimat där eleverna känner att det är någon som tror på dem och vet att de kan lyckas. En stor kompetens försvann. Saknar våra pedagogiska samtal. Saknar dig.

/ Hanna