Visar alla blogginlägg med kategorin:
Jobba i Stockholm

Det är på uppgiften det hänger!

Precis så sa Inger Eriksson, professor på Stockholms universitet. Under eftermiddagen har jag tagit del av Manillaskolans undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete. Manillaskolan är en av fem specialskolor i Sverige som erbjuder undervisning på två språk: svenskt teckenspråk och svenska. Under ett läsår har skolan ingått i ett omfattande lärardrivet forsknings- och utvecklingsarbete under ledning av Inger Eriksson. Lärarna har arbetat med att förstå kunskapsuppdraget som står skrivet i läroplanen och fokuserat på hur kunskapsexpanderande uppgifter kan utformas samt hur matematikundervisningen systematiskt kan utvecklas. En av mina hjärtefrågor är just systematiskt kvalitetsarbete! Jag blev så glad när jag hörde lärarna på Manillaskolan berätta om ett fyrfält. I fyrfältet anges perspektiven grupp och individnivå. På ena sidan talar de om en trappstegsmetafor. Där finns två alternativ för att utveckla elevers kunnande: 1. En gemensam lärobok där samtliga elever förväntas arbeta med samma områden och i samma takt. 2. En läroboksbaserad undervisning där eleverna får böcker utifrån individuell anpassning. I trappstegsmetaforen är det läraren eller läroboken som sitter inne med svaret och eleven ska hitta rätt väg dit. På den andra sidan pratade de om en landskapsmetafor, dvs. matematiklandet. I landskapsmetaforen har läraren bytt roll. Läraren handleder sina elever och byter till en lyssnande roll och intar en ställning där läraren inte alltid är den som sitter inne med facit. Aktiviteten ökar i klassrummet och i dialog utvecklar eleverna sina förmågor. Jag menar inte att det är fel med läroböcker, men jag önskar att fler lärare vågade släppa taget från läroboken och lite på sin egen profession och förmåga att handleda sina elever. Inger Eriksson talade om att läroböcker ofta söker motivation hos eleverna genom att koppla uppgifter som kan anknytas till deras egna erfarenheter. Det är inte ovanligt att uppgifter i läroböcker handlar om blommor, bilar eller andra vardagliga ting i elevernas vardag. Men att vi klär matematik i vardagsliknande uppgifter är inte det som leder till utveckling av förmågor. Om vi vill ha en Learning Activity där eleverna blir aktivt engagerade i en kollektiv problemlösande verksamhet, (planera, lösa och värdera), behöver vi lärare skapa kunskapsexpanderande uppgifter som leder till kunskapsutvecklande klassrumsdiskussioner. Uppgifterna ska vara genuina och eleverna måste ges möjlighet att ta det nya kunnandet i bruk. Uppgiften behöver organiseras så att eleverna upplever ett problem att lösa problemet. En lärande verksamhet uppstår inte av sig själv! Ett ämnesdidaktiskt perspektiv i planering av undervisning går ut på att ta reda på vilket redskap eller vilka tekniker som gör att varje elev kan delta i de gemensamma aktiviteterna. Lärande är inte att eleverna checkar av sina uppgifter i böckerna. Skolan behöver utmana sina föreställningar om lärande. Om de förväntade kunskaperna ändras måste även undervisningen ändras. Som ett led i detta behöver vi lärare vara kunskapsproducenter istället för konsumenter. Här tror jag att vi i Sverige har mycket att lära oss av den finska skolan.

När du planerar för matematikundervisning… Ställ dig själv frågan:

Finns det en uppgift i uppgiften?

Några tankar från mig så här en onsdag kväll,

Emma

Tack för oss!

Eftersom både Frida & jag slutar på Alviksskolan har vi frågat våra fantastiska kollegor Emma Ederyd & Mikaela ( Mickis) Dahlén om de vill ta över Verktyg för livet-bloggen. Emma & Mickis kommer att dela med sig av sitt kollegiala lärande, som är väldigt inspirerande.IMG_0218 De undervisar i hörselklass & är väl förankrade i profilmålen för eleverna i hörselklass- Verktyg för livet. Emma som är Aretemeriterad deltar även i den forskningscirkel mellan Alviksskolan och hörselhabiliteringen som vi skrivit om i tidigare inlägg. Mickis & Emma undervisar i de lägre åldrarna och arbetar utifrån ”Hela barnet hela dagen”, Alviksskolans fritids-skolasamverkan som Emma skrivit en utvecklingsartikel om.

Det har varit fantastiskt roligt att blogga här på Pedagog Stockholm. Heja alla duktiga pedagoger!

Trevlig Sommar!

önskar Hanna & FridaIMG_0182

Varför slutar en förstelärare som är Aretemeriterad och älskar att undervisa?

17 juni 1996-10 augusti 2015

Datum, månader & årtal som inte betyder något för de flesta. Men för mig är de oerhört betydelsefulla. De beskriver mitt yrkesverksamma liv. 19 år. Det är mina år som lärare i hörselklasserna på Alviksskolan. En arbetsplats som har varit komplex men fantastiskt utvecklande.

I alla människors liv oavsett om man är lärare eller ej så finns det vissa milstolpar. Här kommer  några som varit extra betydelsefulla för mig:

1997-1998 läste jag enstaka kurser i hörselpedagogik och lärde mig teckenspråk. Via mina studier började jag förstå vad viktigt det är att lärare som undervisar i hörselklass har kompetens i vad det innebär att undervisa elever med hörselnedsättning.

2002 fick jag förmånen via skolan att delta i Dialogprojektet. Jag har skrivit om Ann-Christine Wennergren i tidigare inlägg. Denna fantastiska kvinna som får oss pedagoger att växa genom att vi beprövar våra erfarenheter, dokumenterar dem och kopplar ihop teori och praktik på ett oerhört inspirerande sätt. Hon var långt före sin tid kring det vi idag kallar för formativ undervisning/BFL.

2008 dök en ny möjlighet upp: processledarutbildningen. Jag och 2 kollegor på skolan gick denna uppdragsutbildning som Karlstads Universitet höll i. Jag lärde mig massor om organisation och ledarskap av självaste Ulf Blossing. Jag vet att jag tänkte att jag inte riktigt förstod när jag skulle få användning av mina processledarkunskaper eftersom jag aldrig har haft en strävan att bli biträdande rektor.

2009/2010 var vi, som ingick i samma arbetslag på lågstadiet, med och skapade grunden för det som vi på Alviksskolan kallade ”Hela barnet, hela dagen”. Gunilla Vigert som lade grunden för vår fritids-skolasamverkan hade några år tidigare blivit ny rektor för hörselklasserna och hon lyfte Alviksskolans hörselklasser mot oanade höjder. Teckenspråkets betydelse för våra elever i hörselklass hamnade i fokus och ur Teckenspråkslyftet växte Alviksskolans profilmål för hörselklasserna: Verktyg för livet fram.

Sommaren 2013 fick jag min tjänst som förstelärare med inriktning: Språkutveckling till stöd för kunskapsutvecklingen inom samtliga ämnen. Jag minns att jag först inte vågade söka tjänsten men att jag tog mod till mig och skrev ansökan natten innan ansökan skulle vara inne. Jag minns också min stora lycka när jag fick tjänsten- jag skulle få vara med och bedriva skolutveckling på skolan utifrån det just jag var bra på.

Hösten 2013 gav skolan mig möjligheten att delta i Aretes meriteringsprogram. Jag tyckte det var oerhört spännande att delta i detta program och numera sitter jag själv i examinatorsgruppen för Aretes meriteringsprogram. Vilket känns oerhört ärofyllt och utvecklande.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning som jag gick in i förstelärarrollen. Jag skulle vara projektledare för det som vi på Alviksskolan kom att kalla Språklyftet. Här såg jag framför mig att jag skulle få användning av den blandning av kompetenser jag utvecklat under mina år på Alviksskolan. Jag såg hur de redskap för det kollegiala lärande som vi använder oss av på Alviksskolan skulle få fortsätta att användas av alla pedagoger i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag kände en grundtrygghet i att jag är en särskilt yrkesskicklig lärare vilket jag visat genom Arets meriteringsprogram. Jag hade en fast övertygelse om att den RÄTTA METODEN inte finns utan att det istället handlar om pedagogisk differentiering:

MEN det blir inte alltid som man tänker sig. Något började något skava i mig. Vi var några i projektgruppen som var fundersamma över att vi i projektgruppen skulle bestämma att det var just metoden Reading to learn skulle läras ut. Var den efterfrågad av kollegiet? Jag köpte ändå idéen att det var bestämt i ”toppen” istället för efterfrågat av kollegorna. Som projektledare var jag tydlig med att vi tillsammans på skolan kritiskt skulle granska metoden.

Det fortsatte att skava i mig-  jag kände att jag inte riktiga lirade ihop med tankarna från ledningshåll att det fanns EN rätt metod: R2L. Att kritiskt granska de metoder man använder sig av som lärare är för mig så självklart och jag  pratade ofta om det utifrån min projektledarroll i Språklyftet, både internt men även då jag föreläste på Lärarnas forskningskonferens i höstas.

I julas förstod jag att Språklyftet för undervisande personal på Aviksskolan skulle fortsätta bedrivas utan mig som projektledare. Det fanns ingen annan utväg. Jag fortsatte att ansvara för Språklyftet för fritidspersonalen.

Efter 19 år på samma skola är det dags för mig att ta mig an nya utmaningar. Att jag slutar som lärare och att undervisa är en sorg för mig och orsakerna till varför är såklart många- en är att det är något som hänt med läraryrket de senaste 10 åren. Vi lever i en dokumentationshets som gör att tiden för att planera sin undervisning bara krymper och krymper. Här måste någon sätta stopp. Annars tror jag att fler duktiga & kompetenta lärare försvinner från skolans värld.

Förstelärarrollen är svår och fantastiskt spännande. I mitt fall har det svåraste varit att jag velat att vi som skola ska kritiskt granska den metod vi just nu kompetensutvecklar oss i vilket inte varit så populärt hos de i ledningsfunktion som är ”experterna” på metoden.

Vid uppstartsdagarna på Alviksskolan i höstas så skojade jag när jag pratade inför all personal att jag kände mig som Jerry Maguire. Jag hade under sommarlovet skrivit en rapport om Språklyftets första år och skickat den till ledningsgruppen. Syftet med rapporten var att dokumentera det systematiska kvalitetsarbetet som pågått och tankar framåt utifrån min projektledarroll.

Kanske är det så att det inte ryms en förstelärare som är projektledare bland alla biträdande rektorer och en rektor på en så stor skola som vår. Jag vet inte.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att den scen som utspelar sig i Jerry Maguire skulle komma att bli sann för mig.

It´s a wrap

IMG_1525Det är inte den nya semmeltrenden vi talar om.Idag har vi blivit filmade när vi planerar. Vi ska erkänna att vi var ganska skeptiska inför filmandet. Hur konstlat skulle det inte kännas att ha ett manus att prata efter och vad är det som är så intressant med vår planering? Men våra farhågor besannades inte. Det är vi som planerar på riktigt! Vi använde inget manus. Eftersom planeringstiden i vår värld är knapp tyckte vi att det var lite surt att ”ge upp” ett planeringstillfälle till filmning- när vi dessutom har ca:100 NP att rätta. Men trots att vi inte hann rätta några nationella prov så blev det faktiskt ett riktigt planeringstillfälle- den enda skillnaden var att vi hade starka strålkastare och en filmkamera närvarande:)

Filmen ska användas som modellfilm av Prio när de arbetar med skolors förändringsprocesser kring det kollegiala lärandet. Kanske kommer den även att finnas här på PS- vi får se:)

Nu ska ni få höra nå´nting som jag vill tala om…

IMG_9276Att få jobba tillsammans med någon man så fullkomligt litar på som kollega, blir utmanad av & samtidigt har så fantastiskt kul med är en ynnest. Och väldigt sällsynt. Ibland funderar jag över vad det är som gör att det så fullkomligt klickar. Ibland kan det klicka med en kollega på en kompisnivå. Ibland klickar man kollegialt men skulle aldrig kunna tänka tanken att umgås privat. Jag har nog för det mesta klickat kollegialt med kollegor MEN aldrig tidigare upplevt detta som jag upplever tillsammans med min fantastiska kollega Frida och jag menar det. Kanske är det mixen av oss att jag jobbat länge och Frida inte har så lång erfarenhet som gör att det flyter på så bra. Kanske inte. Vi samplanerar all vår undervisning men jag upplever ändå ett pedagogiska friutrymme att lektionen kan få ta en annan vändning än vad vi hade planerat för.

Vi är inte alltid överens men vi gillar att samtala med varandra och vi gillar att lyssna. MEN framförallt gillar vi varandras humor- det kanske är det som gör det?