Visar alla blogginlägg med kategorin:
Kollegialt lärande

Skriv för livet

Att få elever att skriva för livet så att pennorna glöder kräver ett engagemang och elevnära frågor. De behöver känna sig motiverade och vara ägare över sitt eget skrivande. ”Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära” (Lgr 11, Svenska).

Inför varje läsår väljer vi en författare som vi kommer att fördjupa oss i. I förskoleklass arbetade vi med Stina Wirsen, i första klass Astrid Lindgren och i andra klass har vi arbetat med Martin Widmark.

Vår förhoppning är att författarna ska bjuda in till ett litterärt kulturarv. Med litteraturen som utgångspunkt utvecklar eleverna sitt språk och vidgar sina horisonter och värderingar. Samtidigt utvecklas deras förmåga att lyssna och diskutera.

Mitt varmaste tips till er från detta läsår är Martin Widmarks lärarhandledning till Diamantmysteriet. Det har varit fantastiskt roligt att arbeta med att skriva detektivberättelser tillsammans med barnen och de har själva längtat till nästa lektion för att få fortsätta.

Diamantmysteriet

Arbetet har pågått under hela läsåret och i sina deckarböcker har eleverna skapat och planerat städer, detektiver och brott som ska begås. De har analyserat och bearbetat sina texter genom respons och har under hela processen haft en modell för sitt skrivande.

Deras böcker har sammanlagt fem kapitel. I kapitel ett ska elevernas deckare presenteras, kontoret och deckarutrustningen. Syftet med kapitlet är att presentera detektiverna så att läsaren ska få lära känna dem utan att avslöja för mycket annat. Eleverna blev uppmanade att berätta så livfullt som möjligt och jag kunde med glädje se att alla skrev med inlevelse och miljöbeskrivningar.

”Det är en härlig dag på Guldgatan. Solen skiner och det är sommarlov. Det är ett barn och en papegoja som driver en deckarfirma ihop…”

”Det är försommar. Doften luktar gott. Klockan är sju på kvällen. Det är två barn som heter Josef och Dudlik. Dom är detektiver…”

”Det är vår i Stockholm, blommorna blommar i Sockholm. Solen lyser i den lilla staden. Klockan är tolv på dagen. Det är mycket människor i den lilla staden. Det lyser i ett av fönstren. Det är Anna och Viktorias detektivbyrå.”

FullSizeRender (8)

Detta sätt att arbeta där samlärande och respons samt en tydlig stödstruktur har berikat elevernas språk. Deras författarskap har öppnat nya dörrar genom att vi delat våra läsupplevelser med andra vilket fört in oss i nya tankebanor. Så om du har tid för denna guldgruva till handledning nästa läsår, så kör! Handledningen är egentligen tänkt för mellanstadiet men med viss modifiering går den att genomföra för alla åldrar.

Deckarberättelse

Det är på uppgiften det hänger!

Precis så sa Inger Eriksson, professor på Stockholms universitet. Under eftermiddagen har jag tagit del av Manillaskolans undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete. Manillaskolan är en av fem specialskolor i Sverige som erbjuder undervisning på två språk: svenskt teckenspråk och svenska. Under ett läsår har skolan ingått i ett omfattande lärardrivet forsknings- och utvecklingsarbete under ledning av Inger Eriksson. Lärarna har arbetat med att förstå kunskapsuppdraget som står skrivet i läroplanen och fokuserat på hur kunskapsexpanderande uppgifter kan utformas samt hur matematikundervisningen systematiskt kan utvecklas. En av mina hjärtefrågor är just systematiskt kvalitetsarbete! Jag blev så glad när jag hörde lärarna på Manillaskolan berätta om ett fyrfält. I fyrfältet anges perspektiven grupp och individnivå. På ena sidan talar de om en trappstegsmetafor. Där finns två alternativ för att utveckla elevers kunnande: 1. En gemensam lärobok där samtliga elever förväntas arbeta med samma områden och i samma takt. 2. En läroboksbaserad undervisning där eleverna får böcker utifrån individuell anpassning. I trappstegsmetaforen är det läraren eller läroboken som sitter inne med svaret och eleven ska hitta rätt väg dit. På den andra sidan pratade de om en landskapsmetafor, dvs. matematiklandet. I landskapsmetaforen har läraren bytt roll. Läraren handleder sina elever och byter till en lyssnande roll och intar en ställning där läraren inte alltid är den som sitter inne med facit. Aktiviteten ökar i klassrummet och i dialog utvecklar eleverna sina förmågor. Jag menar inte att det är fel med läroböcker, men jag önskar att fler lärare vågade släppa taget från läroboken och lite på sin egen profession och förmåga att handleda sina elever. Inger Eriksson talade om att läroböcker ofta söker motivation hos eleverna genom att koppla uppgifter som kan anknytas till deras egna erfarenheter. Det är inte ovanligt att uppgifter i läroböcker handlar om blommor, bilar eller andra vardagliga ting i elevernas vardag. Men att vi klär matematik i vardagsliknande uppgifter är inte det som leder till utveckling av förmågor. Om vi vill ha en Learning Activity där eleverna blir aktivt engagerade i en kollektiv problemlösande verksamhet, (planera, lösa och värdera), behöver vi lärare skapa kunskapsexpanderande uppgifter som leder till kunskapsutvecklande klassrumsdiskussioner. Uppgifterna ska vara genuina och eleverna måste ges möjlighet att ta det nya kunnandet i bruk. Uppgiften behöver organiseras så att eleverna upplever ett problem att lösa problemet. En lärande verksamhet uppstår inte av sig själv! Ett ämnesdidaktiskt perspektiv i planering av undervisning går ut på att ta reda på vilket redskap eller vilka tekniker som gör att varje elev kan delta i de gemensamma aktiviteterna. Lärande är inte att eleverna checkar av sina uppgifter i böckerna. Skolan behöver utmana sina föreställningar om lärande. Om de förväntade kunskaperna ändras måste även undervisningen ändras. Som ett led i detta behöver vi lärare vara kunskapsproducenter istället för konsumenter. Här tror jag att vi i Sverige har mycket att lära oss av den finska skolan.

När du planerar för matematikundervisning… Ställ dig själv frågan:

Finns det en uppgift i uppgiften?

Några tankar från mig så här en onsdag kväll,

Emma

Lpp för rätt målgrupp

Jag har länge funderat över vem mina lokala pedagogiska planeringarna skrivs för. Är de i första hand ett verktyg för planeringen av min undervisning? Eller som ett underlag för samplanering? Eller är det faktiskt så att de skrivs för att föräldrar och elever ska veta mål och syfte med undervisningen?

Jag vill gärna tro att det är en blandning av alls tre orsaker. För mig som är lärare är en lpp ett viktigt styrdokument för att jag ska veta åt vilket håll jag är på väg åt tillsammans med mina elever, för att de ska få det bästa förutsättningarna för lärande. Särskilt viktigt är det eftersom jag i min undervisning inte utgår från läroboken, utan istället har elevernas proximala utvecklingszon och lärande i fokus.

En lpp är också viktig i min samplanering i klassen. Utifrån vår lpp tolkar vi styrdokumenten och arbetar formativt genom att bland annat vara tydliga med syfte och mål. Jag har en längre tid känt att de planeringar jag skriver inte har föräldrarna och eleverna som målgrupp, även om mina förhoppningar och ambitioner är det.

Det har alltså varit dags att göra något åt saken. I mina utkast till vårterminens planeringar har jag provat att visualisera mina planeringar i form av postrar, precis som vi använde oss av postrar som redovisningsform i vår forskningscirkel. Syftet med en poster är att den ska vara lätt att överblicka men också sammanfatta det som jag vill förmedla.

Lpp No poster

Lpp No

imageLpp So

Forskningscirklar ger ringar på vattnet

Då vi som lärare i vår klass arbetar i en pedagogisk trio har vi ett starkt kollegialt lärande. Detta eftersom vi formulerar kritiska aspekter tillsammans utifrån vår undervisning och elevernas lärande. Det är rutin för oss att tillsammans reflektera över vår undervisning och utveckla den tillsammans. Det skapar förutsättningar för ett kontinuerligt och systematiskt lärande.

I skollagen riktas mot yrkesverksamma bestämmelser om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Genom att jag detta år har ingått i en forskningscirkel har jag insett att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till undervisning inte handlar om att vara uppdaterad om den senaste litteraturen, utan om att belysa sin egen praktik med olika perspektiv. Därför tycker jag att ett aktionsforskande förhållningssätt är en förutsättning för ett vetenskapligt förhållningssätt. Det ger mig förutsättningar att undersöka min praktik och koppla ihop den med teori. Genom att jag systematiskt dokumenterat min praktik har en utveckling av undervisningsmetoder skett hos mig själv när det vardagliga fältet har mött det vetenskapliga.

Syftet med forskningscirkeln som har varit ett samverkansprojekt mellan Alviksskolan och Hörselhabiliteringen har varit att öka våra elevers måluppfyllelse. Idag går forskningen snabbt framåt och det gäller både medicinskt, tekniskt, didaktiskt och forskning om döva och hörselskadades tvåspråkighet, Våra verksamheter behöver utvecklas i takt med forskningen och förhoppningen var att forskningscirkeln skulle vara ett redskap att belysa våra utvecklingsfrågor. Det gav mig inte bara tillfället att reflektera över frågor i min egen praktik utan även över vad det är jag gör och vad jag förankrar det i.

Jag uppskattar verkligen höstlovet (det nya läslovet). Ofta planerar, genomför, reflekterar och utvärderar vi vår praktik i början och i slutet av ett läsår. Men det finns en stor styrka att göra det systematiskt däremellan. Tänk vilken genomslagskraft det kollegiala lärandet och det systematiska kvalitetsarbetet skulle kunna ha om vi i skolans värld fördelade våra planeringsdagar mer utspritt över året.

Under höstlovet hade jag glädjen att få mig tid till en lärardag på skolan där vi samtalade utifrån det vi kallar för Alvikslektionen på skolan. Jag hade också förmånen att få göra en resa tillsammans med vår fritidspedagog Johanna och f.d kollega Hanna till Halmstad. I Halmstad fick vi följa vår vetenskapliga ledare Anki under en dag och se hur en skola lyckats implementera forskningscirklar i deras verksamhet. Det var så fantastiskt glädjande och engagerande att ta del av alla duktiga pedagogers vetenskapliga undersökningar och postrar, så otroligt givande och inspirerande! Det var så tydligt att arbetet hade gett positiv effekt på lärarnas undervisning och därmed elevers lärande. Där och då blev det verkligt för mig hur kunskap kan spridas och ge många ringar i vattnet.

ringar på vattnet

Att ta in världen i klassrummet

Vi har startat upp ett arbete om att leva i världen och de sju världsdelarna. Eleverna ska kunna göra enkla undersökningar av omvärlden och kunna använda karta, jordglob och väderstreck.

När vi planerade upp arbetsområdet var det enkelt att sortera ut vad som skulle bli målet och syftet med undervisningen, men det var inte lika självklart hur vi skulle lägga upp det. Vi tycker att undervisningen i geografi ofta är ganska ”platt” och ville hitta nya representationsformer för eleverna.

Vid första lektionstillfället startade vi med att titta på olika kartor av världen. Vi tittade på en jordglob, en stor världskarta, en kartbok och en humoristisk kartbok för barn.

Kartor

Efter det fortsatte vi genom att färglägga blindkartor. Varje världsdel har tilldelats en färg för att de olika kontinenterna och deras lägen ska synliggöras. För att nöta in  kontinenternas namn och ordbilder lekte vi en lek som eleverna uppskattade mycket. Leken är enkel genom att vi skriver upp alla kontinenter på tavlan och låter eleverna läsa upp namnen en efter en, samtidigt som vi sedan tar bort en kontinent i taget. Idén har vi fått från Pauline Gibbons bok Stärk språket, stärk lärandet. Leken gör att eleverna på ett lekfullt sätt får repetera samtidigt som de får minnesträning. Vi kunde med glädje se att alla elever snabbt befäste kontinenternas namn. En fördel med att ha tecken som stöd till det talade språket är att barnen får ytterligare en input att ta till sig information eftersom kontinternas namn representeras på ytterligare ett sätt.

so3

I No har vi parallellt i vårt tema om vatten tittat på hur stor del av jordens yta som täcks av vatten. För att synliggöra för eleverna att det är så mycket som 75 % arbetade vi konkret med att färglägga flirtkulor. Det blev ett väldigt tydligt sätt att visa hur mycket yta land och vatten  tar upp på jorden. Vi tycker om att arbeta med barnens fingerkänsla och tycker att det abstrakta blir så mycket tydligare när eleverna får arbeta praktiskt.

Vattenplaneten

Likaså utgår vi från genrepedagogikens tänk om att gå från helheten till delarna. När eleverna introducerats i världskartan började vi att sortera flaggor till de olika världsdelarna. Vi kommer hädanefter att arbeta med de olika kontinenterna en efter en och har valt att inleda med Europa.

Europa startade med att eleverna tillsammans fick i uppdrag att med hjälp av stora bokstäver på golvet fick lista ut vilken världsdel som vi skulle ”besöka”. När de kommit fram till att det var Europa dök kontinentlådan fram. I lådan fanns bilder på mat, djur och flaggor som finns i Europa. Tillsammans samtalade vi om bilderna och satte fast på vår kontinentbox. Ja, du hörde rätt. Vi vet att jorden är rund! Men för att synliggöra de olika världsdelarna för barnen har vi gjort en låda där kontinenterna har sin egen sida, återigen går vi från det abstrakta till det konkreta.

Kontinentbox

Eftersom vi startade i Europa tyckte vi att passade att låta barnen reflektera över sin egen plats på Jorden. Vi började därför med en världsbok. Den kommer att bli som en pop-up bok där eleverna kommer att göra boken som cirklar i olika storlekar. Varje cirkel har olika teman; Mitt hem, Mitt stad, Mitt land, Min Kontinent och Min planet. Genom att vi börjar resan från deras egna hem hoppas och tror vi att eleverna ska se den röda tråden mellan de olika delarna i boken.

Min världsbok

Ibland känns det som idéerna aldrig tar slut och tiden är alldeles för kort. Ni kanske har sett att det finns pilar som visar avstånd och riktningar mot olika städer i världen? Självklart vill vi använda oss av den idén. Tillsammans med barnen kommer vi att titta på kartan och kompassen på de platser som vi jobbar med och analysera var de finns i relation till att vi befinner oss. Vi kan tipsa om serien ”Det här är mitt land” där barn berättar om hur det är att vara barn i deras länder. I vårt arbete med Europa berättade en pojke hur det är att vara 11 år och bo i Paris. Utifrån filmen gjorde vi en gemensam tankekarta, ritade Eiffeltornet och har nu vi med kompassens hjälp också markerat riktningen mot Paris.

Eiffeltornet

Hoppas att vi har kunnat inspirera er!

/Emma

Tack för oss!

Eftersom både Frida & jag slutar på Alviksskolan har vi frågat våra fantastiska kollegor Emma Ederyd & Mikaela ( Mickis) Dahlén om de vill ta över Verktyg för livet-bloggen. Emma & Mickis kommer att dela med sig av sitt kollegiala lärande, som är väldigt inspirerande.IMG_0218 De undervisar i hörselklass & är väl förankrade i profilmålen för eleverna i hörselklass- Verktyg för livet. Emma som är Aretemeriterad deltar även i den forskningscirkel mellan Alviksskolan och hörselhabiliteringen som vi skrivit om i tidigare inlägg. Mickis & Emma undervisar i de lägre åldrarna och arbetar utifrån ”Hela barnet hela dagen”, Alviksskolans fritids-skolasamverkan som Emma skrivit en utvecklingsartikel om.

Det har varit fantastiskt roligt att blogga här på Pedagog Stockholm. Heja alla duktiga pedagoger!

Trevlig Sommar!

önskar Hanna & FridaIMG_0182

Varför slutar en förstelärare som är Aretemeriterad och älskar att undervisa?

17 juni 1996-10 augusti 2015

Datum, månader & årtal som inte betyder något för de flesta. Men för mig är de oerhört betydelsefulla. De beskriver mitt yrkesverksamma liv. 19 år. Det är mina år som lärare i hörselklasserna på Alviksskolan. En arbetsplats som har varit komplex men fantastiskt utvecklande.

I alla människors liv oavsett om man är lärare eller ej så finns det vissa milstolpar. Här kommer  några som varit extra betydelsefulla för mig:

1997-1998 läste jag enstaka kurser i hörselpedagogik och lärde mig teckenspråk. Via mina studier började jag förstå vad viktigt det är att lärare som undervisar i hörselklass har kompetens i vad det innebär att undervisa elever med hörselnedsättning.

2002 fick jag förmånen via skolan att delta i Dialogprojektet. Jag har skrivit om Ann-Christine Wennergren i tidigare inlägg. Denna fantastiska kvinna som får oss pedagoger att växa genom att vi beprövar våra erfarenheter, dokumenterar dem och kopplar ihop teori och praktik på ett oerhört inspirerande sätt. Hon var långt före sin tid kring det vi idag kallar för formativ undervisning/BFL.

2008 dök en ny möjlighet upp: processledarutbildningen. Jag och 2 kollegor på skolan gick denna uppdragsutbildning som Karlstads Universitet höll i. Jag lärde mig massor om organisation och ledarskap av självaste Ulf Blossing. Jag vet att jag tänkte att jag inte riktigt förstod när jag skulle få användning av mina processledarkunskaper eftersom jag aldrig har haft en strävan att bli biträdande rektor.

2009/2010 var vi, som ingick i samma arbetslag på lågstadiet, med och skapade grunden för det som vi på Alviksskolan kallade ”Hela barnet, hela dagen”. Gunilla Vigert som lade grunden för vår fritids-skolasamverkan hade några år tidigare blivit ny rektor för hörselklasserna och hon lyfte Alviksskolans hörselklasser mot oanade höjder. Teckenspråkets betydelse för våra elever i hörselklass hamnade i fokus och ur Teckenspråkslyftet växte Alviksskolans profilmål för hörselklasserna: Verktyg för livet fram.

Sommaren 2013 fick jag min tjänst som förstelärare med inriktning: Språkutveckling till stöd för kunskapsutvecklingen inom samtliga ämnen. Jag minns att jag först inte vågade söka tjänsten men att jag tog mod till mig och skrev ansökan natten innan ansökan skulle vara inne. Jag minns också min stora lycka när jag fick tjänsten- jag skulle få vara med och bedriva skolutveckling på skolan utifrån det just jag var bra på.

Hösten 2013 gav skolan mig möjligheten att delta i Aretes meriteringsprogram. Jag tyckte det var oerhört spännande att delta i detta program och numera sitter jag själv i examinatorsgruppen för Aretes meriteringsprogram. Vilket känns oerhört ärofyllt och utvecklande.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning som jag gick in i förstelärarrollen. Jag skulle vara projektledare för det som vi på Alviksskolan kom att kalla Språklyftet. Här såg jag framför mig att jag skulle få användning av den blandning av kompetenser jag utvecklat under mina år på Alviksskolan. Jag såg hur de redskap för det kollegiala lärande som vi använder oss av på Alviksskolan skulle få fortsätta att användas av alla pedagoger i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag kände en grundtrygghet i att jag är en särskilt yrkesskicklig lärare vilket jag visat genom Arets meriteringsprogram. Jag hade en fast övertygelse om att den RÄTTA METODEN inte finns utan att det istället handlar om pedagogisk differentiering:

MEN det blir inte alltid som man tänker sig. Något började något skava i mig. Vi var några i projektgruppen som var fundersamma över att vi i projektgruppen skulle bestämma att det var just metoden Reading to learn skulle läras ut. Var den efterfrågad av kollegiet? Jag köpte ändå idéen att det var bestämt i ”toppen” istället för efterfrågat av kollegorna. Som projektledare var jag tydlig med att vi tillsammans på skolan kritiskt skulle granska metoden.

Det fortsatte att skava i mig-  jag kände att jag inte riktiga lirade ihop med tankarna från ledningshåll att det fanns EN rätt metod: R2L. Att kritiskt granska de metoder man använder sig av som lärare är för mig så självklart och jag  pratade ofta om det utifrån min projektledarroll i Språklyftet, både internt men även då jag föreläste på Lärarnas forskningskonferens i höstas.

I julas förstod jag att Språklyftet för undervisande personal på Aviksskolan skulle fortsätta bedrivas utan mig som projektledare. Det fanns ingen annan utväg. Jag fortsatte att ansvara för Språklyftet för fritidspersonalen.

Efter 19 år på samma skola är det dags för mig att ta mig an nya utmaningar. Att jag slutar som lärare och att undervisa är en sorg för mig och orsakerna till varför är såklart många- en är att det är något som hänt med läraryrket de senaste 10 åren. Vi lever i en dokumentationshets som gör att tiden för att planera sin undervisning bara krymper och krymper. Här måste någon sätta stopp. Annars tror jag att fler duktiga & kompetenta lärare försvinner från skolans värld.

Förstelärarrollen är svår och fantastiskt spännande. I mitt fall har det svåraste varit att jag velat att vi som skola ska kritiskt granska den metod vi just nu kompetensutvecklar oss i vilket inte varit så populärt hos de i ledningsfunktion som är ”experterna” på metoden.

Vid uppstartsdagarna på Alviksskolan i höstas så skojade jag när jag pratade inför all personal att jag kände mig som Jerry Maguire. Jag hade under sommarlovet skrivit en rapport om Språklyftets första år och skickat den till ledningsgruppen. Syftet med rapporten var att dokumentera det systematiska kvalitetsarbetet som pågått och tankar framåt utifrån min projektledarroll.

Kanske är det så att det inte ryms en förstelärare som är projektledare bland alla biträdande rektorer och en rektor på en så stor skola som vår. Jag vet inte.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att den scen som utspelar sig i Jerry Maguire skulle komma att bli sann för mig.

Fulgråt i klassrummet

IMG_2404 (1)

Idag har varit en sådan där dag som jag kommer att minnas för resten av mitt liv- ni vet ett sådant minne som blir så starkt att man kan plocka fram det när som helst. Ett sådant tillfälle som man alltid kan förnimma känslan av.

Mitt under det firande som Frida och jag planerat för vår klass, så börjar Frida prata till mig och eleverna kring hur jag arbetar med The Big Five. Som på en given signal plockar eleverna fram små djur och håller de finaste tal jag någonsin hört- till mig. Om jag kunde skulle jag låta alla få vara med om det jag fick uppleva.

Frida & klassen har skapat The Big 6- the special edition. Fulgråt blandat med skratt blandades när eleverna höll små tal samtidigt som djuren fylldes på. Talet avslutades med att Frida plockade ut ”The Big Five” ur mitt rosa lilla tittskåp, slet bort bakgrunden och satte in en ny.

IMG_2406

Dessutom hade eleverna tillsammans med Frida- denna underbara människa målat de finaste akvareller med The Big 6- the special edition.

Jag ryser när jag skriver detta för det var ett helt underbart ögonblick som kröner mina nästan 20 år som lärare. För nu är det slut. Jag slutar som lärare och ger mig ut på nya äventyr.

Systematiskt kvalitetsarbete ska vara Enkelt, Roligt & Intressant!

IMG_2349

Poster

Sitter och analyserar mina skuggningsprotokoll från forskningscirkeln. Har även påbörjat min poster. Jag är väldigt förtjust i rotmetaforen för lärande och ska försöka göra en poster utifrån den. Jag upplever detta som ett roligt och enkelt sätt att dokumentera det systematiska kvalitetsarbete vi bedrivit i forskningscirkeln. Postern kommer säkerligen att revideras flera gånger innan det är dags för presentation 30 september. De posters som presenteras kommer därefter att pryda Alviksskolans och Hörselhabiliteringens väggar- dvs de beprövade erfarenheterna ska andra kunna ta del av.

AnalysarbeteIMG_2350

Det är så spännande att söka mönster i skuggningsprotokollen och göra kopplingar till aktuell forskningslitteratur som kan bekräfta eller utmana de mönster jag ser i min analys. Att skapa förutsättningar för analysfasen i det systematiska kvalitetsarbetet är något jag tycker att skolans verksamhet behöver bli bättre på. Vi har alltsom oftast en tendens att skynda på analysfasen, fylla i utvärderingar och blanketter. Men att skapa förutsättningar för att på djupet analysera & söka mönster i den egna praktiken- det är något jag tror att skolans verksamhet behöver utveckla former för. Det vill säga ge förutsättningar för pedagoger att bepröva sina erfarenheter: planera, agera, dokumentera & reflektera.

Vi i femman!

IMG_2346Nu är vi 3!

Vi har inlett en samverkan med en femteklass på skolan, så nu är det Viggo, Frida & jag som samarbetar. I vårt minitema Vi i femman ska eleverna parvis skapa sitt drömklassrum i en 3D-modell och träna sig i  sitt kroppsspråk.

Eftersom elever med hörselnedsättning har svårt att tillgodogöra sig vad kompisarna säger om det är för stora grupper har vi delat in eleverna i tvärgrupper om ca: 10 elever. Det har varit helt fantastiskt att gå runt och höra vad eleverna pratar om samtidigt som de arbetar med innehållet. Idag har två grupper skapat modeller och en grupp spelat charader där de tränar sig i kroppsspråkets betydelse. Eleverna som är ovana vid att använda hörselteknik har övat sig i det och eleverna som har hörhjälpmedel har tagit ansvar för sitt eget lyssnade i samlingarna då de ej hört vad kompisarna sagt- Verktyg för livet!