Visar alla blogginlägg med kategorin:
Organisation och ledarskap

Det är på uppgiften det hänger!

Precis så sa Inger Eriksson, professor på Stockholms universitet. Under eftermiddagen har jag tagit del av Manillaskolans undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete. Manillaskolan är en av fem specialskolor i Sverige som erbjuder undervisning på två språk: svenskt teckenspråk och svenska. Under ett läsår har skolan ingått i ett omfattande lärardrivet forsknings- och utvecklingsarbete under ledning av Inger Eriksson. Lärarna har arbetat med att förstå kunskapsuppdraget som står skrivet i läroplanen och fokuserat på hur kunskapsexpanderande uppgifter kan utformas samt hur matematikundervisningen systematiskt kan utvecklas. En av mina hjärtefrågor är just systematiskt kvalitetsarbete! Jag blev så glad när jag hörde lärarna på Manillaskolan berätta om ett fyrfält. I fyrfältet anges perspektiven grupp och individnivå. På ena sidan talar de om en trappstegsmetafor. Där finns två alternativ för att utveckla elevers kunnande: 1. En gemensam lärobok där samtliga elever förväntas arbeta med samma områden och i samma takt. 2. En läroboksbaserad undervisning där eleverna får böcker utifrån individuell anpassning. I trappstegsmetaforen är det läraren eller läroboken som sitter inne med svaret och eleven ska hitta rätt väg dit. På den andra sidan pratade de om en landskapsmetafor, dvs. matematiklandet. I landskapsmetaforen har läraren bytt roll. Läraren handleder sina elever och byter till en lyssnande roll och intar en ställning där läraren inte alltid är den som sitter inne med facit. Aktiviteten ökar i klassrummet och i dialog utvecklar eleverna sina förmågor. Jag menar inte att det är fel med läroböcker, men jag önskar att fler lärare vågade släppa taget från läroboken och lite på sin egen profession och förmåga att handleda sina elever. Inger Eriksson talade om att läroböcker ofta söker motivation hos eleverna genom att koppla uppgifter som kan anknytas till deras egna erfarenheter. Det är inte ovanligt att uppgifter i läroböcker handlar om blommor, bilar eller andra vardagliga ting i elevernas vardag. Men att vi klär matematik i vardagsliknande uppgifter är inte det som leder till utveckling av förmågor. Om vi vill ha en Learning Activity där eleverna blir aktivt engagerade i en kollektiv problemlösande verksamhet, (planera, lösa och värdera), behöver vi lärare skapa kunskapsexpanderande uppgifter som leder till kunskapsutvecklande klassrumsdiskussioner. Uppgifterna ska vara genuina och eleverna måste ges möjlighet att ta det nya kunnandet i bruk. Uppgiften behöver organiseras så att eleverna upplever ett problem att lösa problemet. En lärande verksamhet uppstår inte av sig själv! Ett ämnesdidaktiskt perspektiv i planering av undervisning går ut på att ta reda på vilket redskap eller vilka tekniker som gör att varje elev kan delta i de gemensamma aktiviteterna. Lärande är inte att eleverna checkar av sina uppgifter i böckerna. Skolan behöver utmana sina föreställningar om lärande. Om de förväntade kunskaperna ändras måste även undervisningen ändras. Som ett led i detta behöver vi lärare vara kunskapsproducenter istället för konsumenter. Här tror jag att vi i Sverige har mycket att lära oss av den finska skolan.

När du planerar för matematikundervisning… Ställ dig själv frågan:

Finns det en uppgift i uppgiften?

Några tankar från mig så här en onsdag kväll,

Emma

Forskningscirklar ger ringar på vattnet

Då vi som lärare i vår klass arbetar i en pedagogisk trio har vi ett starkt kollegialt lärande. Detta eftersom vi formulerar kritiska aspekter tillsammans utifrån vår undervisning och elevernas lärande. Det är rutin för oss att tillsammans reflektera över vår undervisning och utveckla den tillsammans. Det skapar förutsättningar för ett kontinuerligt och systematiskt lärande.

I skollagen riktas mot yrkesverksamma bestämmelser om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Genom att jag detta år har ingått i en forskningscirkel har jag insett att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till undervisning inte handlar om att vara uppdaterad om den senaste litteraturen, utan om att belysa sin egen praktik med olika perspektiv. Därför tycker jag att ett aktionsforskande förhållningssätt är en förutsättning för ett vetenskapligt förhållningssätt. Det ger mig förutsättningar att undersöka min praktik och koppla ihop den med teori. Genom att jag systematiskt dokumenterat min praktik har en utveckling av undervisningsmetoder skett hos mig själv när det vardagliga fältet har mött det vetenskapliga.

Syftet med forskningscirkeln som har varit ett samverkansprojekt mellan Alviksskolan och Hörselhabiliteringen har varit att öka våra elevers måluppfyllelse. Idag går forskningen snabbt framåt och det gäller både medicinskt, tekniskt, didaktiskt och forskning om döva och hörselskadades tvåspråkighet, Våra verksamheter behöver utvecklas i takt med forskningen och förhoppningen var att forskningscirkeln skulle vara ett redskap att belysa våra utvecklingsfrågor. Det gav mig inte bara tillfället att reflektera över frågor i min egen praktik utan även över vad det är jag gör och vad jag förankrar det i.

Jag uppskattar verkligen höstlovet (det nya läslovet). Ofta planerar, genomför, reflekterar och utvärderar vi vår praktik i början och i slutet av ett läsår. Men det finns en stor styrka att göra det systematiskt däremellan. Tänk vilken genomslagskraft det kollegiala lärandet och det systematiska kvalitetsarbetet skulle kunna ha om vi i skolans värld fördelade våra planeringsdagar mer utspritt över året.

Under höstlovet hade jag glädjen att få mig tid till en lärardag på skolan där vi samtalade utifrån det vi kallar för Alvikslektionen på skolan. Jag hade också förmånen att få göra en resa tillsammans med vår fritidspedagog Johanna och f.d kollega Hanna till Halmstad. I Halmstad fick vi följa vår vetenskapliga ledare Anki under en dag och se hur en skola lyckats implementera forskningscirklar i deras verksamhet. Det var så fantastiskt glädjande och engagerande att ta del av alla duktiga pedagogers vetenskapliga undersökningar och postrar, så otroligt givande och inspirerande! Det var så tydligt att arbetet hade gett positiv effekt på lärarnas undervisning och därmed elevers lärande. Där och då blev det verkligt för mig hur kunskap kan spridas och ge många ringar i vattnet.

ringar på vattnet

Tillgänglighet oh språkutvecklande arbetssätt

I våra klasser går elever som har hörselnedsättning. Men de som går i våra hörselklasser är bara en mycket liten del av alla barn med hörselnedsättning i Sverige. De allra flesta elever med nedsatt hörsel på antingen ett eller båda öronen går integrerade i vanlig klass, det kan vara elever som har allt från en lätt nedsättning till att vara helt döva.

Att ingå i en talspråkig undervisningsmiljö är oftast en stor utmaning för elever med hörselnedsättning. Många anpassningar som elever med hörselnedsättning behöver mår oftast hela klassen bra av. Det handlar bland annat om att skapa en bra ljudmiljö, skapa rätt gruppstorlekar och skapa en visuell miljö som stöd till det talade språket.

När jag gick på lärarhögskolan fick jag chansen att läsa lärarprogrammet med inriktning mot dövhet och hörselnedsättning. Programmet är särskilt i sitt slag genom att utbildningen skedde på uppdrag av regeringen, som förutspådde att det skulle saknas lärare med specialkompetens inom döv och hörsel. Under min utbildning fick jag chansen att träffa erfarna, kompetenta och inspirerande lärare som Carin Roos och Emelie Cramer Wolrath. Emelie har exempelvis länge varit intresserad av små barns språkutveckling och gav nyligen ut en forskningssammanställning om teckenspråk, talat och skrivet språk. Den visade precis som tidigare forskning gör att de minsta barnen har nytta av teckenspråk i sin språkutveckling, vare sig de är hörande eller döva. För våra elever med hörselnedsättning ger tvåspråkighet i svenska och teckenspråk eleverna möjlighet att välja språk som är bäst utifrån den situation man är, i skola, på fritid, i utbildning eller i arbetsliv.

I Alviksskolans hörselklasser pratar vi om att Lyfta händerna. Vi har ett teckenspråkslyft för samtlig personal i samarbete med Södertörns folkhögskola för att utveckla våra kunskaper om och i teckenspråk. I våra elevenkäter som tidigare genomförts har eleverna själva visat att de önskar ett visuellt stöd genom tecken.

Våga lyft händerna

Så upp med händerna och våga använda tecken! Det finns ett lätt tillgängligt lexikon på Stockholms universitets hemsida.

/Emma

Varför slutar en förstelärare som är Aretemeriterad och älskar att undervisa?

17 juni 1996-10 augusti 2015

Datum, månader & årtal som inte betyder något för de flesta. Men för mig är de oerhört betydelsefulla. De beskriver mitt yrkesverksamma liv. 19 år. Det är mina år som lärare i hörselklasserna på Alviksskolan. En arbetsplats som har varit komplex men fantastiskt utvecklande.

I alla människors liv oavsett om man är lärare eller ej så finns det vissa milstolpar. Här kommer  några som varit extra betydelsefulla för mig:

1997-1998 läste jag enstaka kurser i hörselpedagogik och lärde mig teckenspråk. Via mina studier började jag förstå vad viktigt det är att lärare som undervisar i hörselklass har kompetens i vad det innebär att undervisa elever med hörselnedsättning.

2002 fick jag förmånen via skolan att delta i Dialogprojektet. Jag har skrivit om Ann-Christine Wennergren i tidigare inlägg. Denna fantastiska kvinna som får oss pedagoger att växa genom att vi beprövar våra erfarenheter, dokumenterar dem och kopplar ihop teori och praktik på ett oerhört inspirerande sätt. Hon var långt före sin tid kring det vi idag kallar för formativ undervisning/BFL.

2008 dök en ny möjlighet upp: processledarutbildningen. Jag och 2 kollegor på skolan gick denna uppdragsutbildning som Karlstads Universitet höll i. Jag lärde mig massor om organisation och ledarskap av självaste Ulf Blossing. Jag vet att jag tänkte att jag inte riktigt förstod när jag skulle få användning av mina processledarkunskaper eftersom jag aldrig har haft en strävan att bli biträdande rektor.

2009/2010 var vi, som ingick i samma arbetslag på lågstadiet, med och skapade grunden för det som vi på Alviksskolan kallade ”Hela barnet, hela dagen”. Gunilla Vigert som lade grunden för vår fritids-skolasamverkan hade några år tidigare blivit ny rektor för hörselklasserna och hon lyfte Alviksskolans hörselklasser mot oanade höjder. Teckenspråkets betydelse för våra elever i hörselklass hamnade i fokus och ur Teckenspråkslyftet växte Alviksskolans profilmål för hörselklasserna: Verktyg för livet fram.

Sommaren 2013 fick jag min tjänst som förstelärare med inriktning: Språkutveckling till stöd för kunskapsutvecklingen inom samtliga ämnen. Jag minns att jag först inte vågade söka tjänsten men att jag tog mod till mig och skrev ansökan natten innan ansökan skulle vara inne. Jag minns också min stora lycka när jag fick tjänsten- jag skulle få vara med och bedriva skolutveckling på skolan utifrån det just jag var bra på.

Hösten 2013 gav skolan mig möjligheten att delta i Aretes meriteringsprogram. Jag tyckte det var oerhört spännande att delta i detta program och numera sitter jag själv i examinatorsgruppen för Aretes meriteringsprogram. Vilket känns oerhört ärofyllt och utvecklande.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning som jag gick in i förstelärarrollen. Jag skulle vara projektledare för det som vi på Alviksskolan kom att kalla Språklyftet. Här såg jag framför mig att jag skulle få användning av den blandning av kompetenser jag utvecklat under mina år på Alviksskolan. Jag såg hur de redskap för det kollegiala lärande som vi använder oss av på Alviksskolan skulle få fortsätta att användas av alla pedagoger i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag kände en grundtrygghet i att jag är en särskilt yrkesskicklig lärare vilket jag visat genom Arets meriteringsprogram. Jag hade en fast övertygelse om att den RÄTTA METODEN inte finns utan att det istället handlar om pedagogisk differentiering:

MEN det blir inte alltid som man tänker sig. Något började något skava i mig. Vi var några i projektgruppen som var fundersamma över att vi i projektgruppen skulle bestämma att det var just metoden Reading to learn skulle läras ut. Var den efterfrågad av kollegiet? Jag köpte ändå idéen att det var bestämt i ”toppen” istället för efterfrågat av kollegorna. Som projektledare var jag tydlig med att vi tillsammans på skolan kritiskt skulle granska metoden.

Det fortsatte att skava i mig-  jag kände att jag inte riktiga lirade ihop med tankarna från ledningshåll att det fanns EN rätt metod: R2L. Att kritiskt granska de metoder man använder sig av som lärare är för mig så självklart och jag  pratade ofta om det utifrån min projektledarroll i Språklyftet, både internt men även då jag föreläste på Lärarnas forskningskonferens i höstas.

I julas förstod jag att Språklyftet för undervisande personal på Aviksskolan skulle fortsätta bedrivas utan mig som projektledare. Det fanns ingen annan utväg. Jag fortsatte att ansvara för Språklyftet för fritidspersonalen.

Efter 19 år på samma skola är det dags för mig att ta mig an nya utmaningar. Att jag slutar som lärare och att undervisa är en sorg för mig och orsakerna till varför är såklart många- en är att det är något som hänt med läraryrket de senaste 10 åren. Vi lever i en dokumentationshets som gör att tiden för att planera sin undervisning bara krymper och krymper. Här måste någon sätta stopp. Annars tror jag att fler duktiga & kompetenta lärare försvinner från skolans värld.

Förstelärarrollen är svår och fantastiskt spännande. I mitt fall har det svåraste varit att jag velat att vi som skola ska kritiskt granska den metod vi just nu kompetensutvecklar oss i vilket inte varit så populärt hos de i ledningsfunktion som är ”experterna” på metoden.

Vid uppstartsdagarna på Alviksskolan i höstas så skojade jag när jag pratade inför all personal att jag kände mig som Jerry Maguire. Jag hade under sommarlovet skrivit en rapport om Språklyftets första år och skickat den till ledningsgruppen. Syftet med rapporten var att dokumentera det systematiska kvalitetsarbetet som pågått och tankar framåt utifrån min projektledarroll.

Kanske är det så att det inte ryms en förstelärare som är projektledare bland alla biträdande rektorer och en rektor på en så stor skola som vår. Jag vet inte.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att den scen som utspelar sig i Jerry Maguire skulle komma att bli sann för mig.

Vi i femman!

IMG_2346Nu är vi 3!

Vi har inlett en samverkan med en femteklass på skolan, så nu är det Viggo, Frida & jag som samarbetar. I vårt minitema Vi i femman ska eleverna parvis skapa sitt drömklassrum i en 3D-modell och träna sig i  sitt kroppsspråk.

Eftersom elever med hörselnedsättning har svårt att tillgodogöra sig vad kompisarna säger om det är för stora grupper har vi delat in eleverna i tvärgrupper om ca: 10 elever. Det har varit helt fantastiskt att gå runt och höra vad eleverna pratar om samtidigt som de arbetar med innehållet. Idag har två grupper skapat modeller och en grupp spelat charader där de tränar sig i kroppsspråkets betydelse. Eleverna som är ovana vid att använda hörselteknik har övat sig i det och eleverna som har hörhjälpmedel har tagit ansvar för sitt eget lyssnade i samlingarna då de ej hört vad kompisarna sagt- Verktyg för livet!

Veckans samtalsämne: Flipp eller flopp?

IMG_2060

Tryggt & Snyggt!

Som vi har skrivit om i tidigare inlägg har vi något som vi kallar för Tryggt och Snyggt! på Alviksskolan.

Frida & jag var lite tveksamma till en början att klassen skulle välja ”veckans samtalsämne”. Syfte är att alla ska kunna vara delaktiga vid de samtal som förs under lunchen. Vi ska vara helt ärliga- det hela kändes fånigt eftersom vi inte upplevde att vår klass hade några svårigheter med att hitta på samtalsämnen när de åt sin lunch i matsalen.

Men… eleverna har valt samtalsämne varje vecka och det är väldigt uppskattat av vår klass. Dessutom spar vi alla lappar med ”gamla samtalsämnen” på insidan av en skåpsdörr så att eleverna och vi själva kan se vilka olika ämnen som har avhandlats.

Skönt att man kan få motsatsen bevisad…ibland:)

IMG_2063

Lärmiljöer

Picture 2303
Vad härligt det är att lyssna till Ann Marie Körlings tankar kring vikten av hur vi pedagoger tänker när vi utformar en lärmiljö för våra elever.

Jag har skrivit om lustfyllt lärande i en inspirerande lärmiljö i ett tidigare inlägg & detta ämne ligger mig varmt om hjärtat.

Elevernas lärandemiljö

Det är spännande att reflektera över själva ordet klassrum. Vems är rummet? Jag håller med Ann-Marie om att det är bra att själv, som pedagog sätta sig i klassrummet & fundera: Hur upplevs denna lärandemiljö? Vilka olika aktiviteter kan utföras här?Vilka möjligheter & begränsningar finns det kring exempelvis möjlighet att göra olika grupperingar (samling, parvis arbete & gruppaktiviteter)?

När jag började som lärare 1996 hade jag ett ”eget klassrum” där bara jag och mina elever huserade. För mig har det alltid varit  viktigt att klassrummet ska upplevas som lustfyllt, att eleverna ska vilja vara i rummet & trivas där.

Jag minns hur vi, eleverna och jag byggde små miljöer tillsammans utifrån teatrar/ skolbio vi hade upplevt tillsammans. Rummet förändrades med det pågående temat vi arbetade med. Jag minns hur vi utformade en myshörna tillsammans där vi både hade högläsning och ”egen läsning”. Ann- Marie beyser vikten av att en lärandemiljö ska kunna fylla flera funktioner: parvis arbete, gruppsamtal, individuellt arbete & samlingsplats för en helklass.

Dialogprojektet- att förändra och förbättra lärmiljöer för elever i hörselklass

När jag började arbeta som lärare i hörselklass funderade jag inte så mycket över att elevernas bänkar var placerade i en så kallad U-form framför tavlan. Det var så det såg ut i de flesta klassrum för elever med hörselnedsättning. År 2002 fick jag möjligheten att delta i Dialogprojektet. Genom Dialogprojektet hamnade hörseltekniken och möbleringen i ”hörselklassrummet”  i fokus.

Exempel på frågor vi undersökte i Dialogprojektet var:

  • Vad händer med dialogen när elever placeras runt ett ovalt bord istället för att sitta placerade i en sk U-form?
  • Hur påverkar val av hörselteknik dialogen i klassrummet?

Fritids/skolasamverkan

Läsåret 2003/2004 inleddes ett arbete på Alviksskolan (F-3) kring fritids/skolasamverkan som vi kom att kalla Hela barnet, hela dagen. Fokus för denna samverkan var och är att eleverna ska känna att de har en sammanhållen dag där fritids- och skoldagen hänger ihop. I det arbetslag jag arbetade i var vi 6 pedagoger som arbetade: en resurspedagog, en barnskötare, en teckenspråkig pedagog, en fritidspedagog och två lärare. Vi tog emot en förskoleklass med 18 elever.

Vi lade stor vikt vid att utifrån didaktikens grundfrågor: HUR? VAD? FÖR VEM? vi ville utforma lärandemiljön i de 3 rum vi hade till vårt förfogande. Vilka spännande samtal vi hade utifrån våra olika professioner. Bilderna i detta inlägg är hämtade från de lärandemiljöer vi byggde upp.

Picture 2210Vi bestämde oss för att bygga miljöer som skulle passa för både skolaktiviteter och fritidsaktiviteter. Vi arbetade tematiskt och förändrade miljöerna utifrån temat. Det var även viktigt för oss att borden som eleverna arbetade vid skulle gå att förändra för olika aktiviteter.

IMG_0981

När Frida & jag började samarbeta lade vi mycket tid på att samtala med varandra kring hur vi vill utforma lärandemiljön för våra elever & även oss själva. Vi har tre rum till vårt förfogande: två lite större och ett mindre. I det största rummet har vi en stor samlingsmatta där vi samlar hela klassen för genomgångar. Det finns säkert en och annan kollega som har funderat över om inte våra femmor är för gamla för att sitta ” i en samling”. Men det är de inte, jag tror snarare att det handlar om oss vuxna och vilka föreställningar vi har kring hur en lärandemiljö ska se ut på mellanstadiet.

IMG_0986Picture 2094

HEJA ANN-MARIE & tack för att du lyfter detta intressanta och ibland underskattade ämne!

/Hanna

Alviksskolans vårskrik!

Idag är jag full av energi & det beror till viss del på det fina vårvädret men till största del av det jag & de andra förstelärarna på Alviksskolan gjorde igår.
Vi hade en gemensam träff med vår rektor Anna. Anna har kan man lugnt säga kommit in som en frisk fläkt på Alviksskolan. Det händer grejer- hela tiden! Det lyfts på stenar stora som små, nyfikenhet & bestämdhet blandas. Allt i ljuset av att våra elever ska nå en högre måluppfyllelse.

Det var en härlig energi på träffen igår. Jag har känt mig lite ensam i min förstelärarroll men det gör jag inte efter denna träff. Syftet med förstelärarträffarna som vi ska fortsätta ha är att vi inom förstelärargruppen ska bedriva ett kollegialt lärande och stötta varandra i de olika uppdrag vi har.

Träffen igår handlade mest om att lära känna varandra eftersom vi är en så pass stor skola men vi pratade även om vad vi har för förväntningar utifrån en fyrfältare.Bild11 Förväntningar är bra att tydliggöra eftersom det blir en drivkraft, både för en själv men även för en grupp.

Vi pratade om vad försteläraruppdraget innebär just på Alviksskolan och vilka redskap vi har för verksamhetsutveckling och det systematiska kvalitetsarbetet. Kan låta trist i vissa öron men jag älskar att får grotta och fundera tillsammans med andra.

Bild05

Alviksskolans Språklyft för fritidspersonal

Wow!Bild1

Idag har vi haft en förmiddag tillsammans- fritidspersonalen och jag. Jag längtar efter de här träffarna. Dels för att jag tycker att det är fantastiskt inspirerande att få leda kollegors lärande utifrån min förstelärroll men framförallt för att det ger så mycket. Att ha tid avsatt för att fokusera-reflektera- delge varandra tankar-göra perspektivbyten det är kollegialt lärande för mig.

Idag har vi analyserat skuggningsprotokoll och belyst de frågor/utmaningar som uppstått under observationerna. Vi har kritiskt granskat skuggningsredskapet & vi har haft litteraturseminarie.

Bild4

Analys av skuggningsprotokoll

När vi analyserade skuggningsprotokollen satt vi i fyra grupper med sex deltagare i varje grupp. Gruppens uppgift var att var och en läste vänster- och högerspalt samt reflektioner i skuggningsprotokollen för att sedan skapa två frågor och dra en slutsats. Helt enkelt träna sig i det vetenskapliga förhållningssättet. Till denna träff hade samtliga deltagare haft i uppgift att skugga & bli skuggad. Den skuggade skulle bestämma fokus och den som skuggade skulle ge EN utmaning.

Gemensam diskussion

Vid återsamlingen berättade de olika grupperna om samtalen samt vilka frågor som uppkommit och vilka slutsatser dragit. Inte helt lätt. Men mycket intressant.

IMG_1605Jag försökte  sammanställa frågeställningar och slutsatser under pågående storsamtal (ha överseende med formuleringarna). Vid en första anblick kan man kanske tänka: Vad är det för speciellt med det här? Jo, det som är så speciellt är att vi faktiskt får syn på små tillnärmelsevis bagatellartade situationer som kan uppstå under en skuggning MEN som kan komma att bli en utvecklingsfråga som kan förbättra den egna praktiken. Det kan man få syn på ändå eller på något annat sätt också men via skuggningsprotokollet dokumenterar vi det vi ser och just dokumentationen är viktig vid allt systematiskt kvalitetsarbete och detta är ett enkelt sätt att dokumentera.

Här är telefonexemplet mycket intressant. Under en skuggning vid en fritidsaktivitet (sen eftermiddag) ringer pedagogens telefon vid ett flertal tillfällen. Det är vårdnadshavare samt kollegor som undrar var barnen befinner sig. Ok, tänker ni kanske, så ser det ut. Japp, det gör det. Vi har en policy på skolan att vi alltid ska ha telefonen med oss och vara anträffbara. Men i detta fall stördes aktiviteten och så interaktionen mellan barnen och mellan pedagog och barn. En helt vanlig situation en helt vanlig eftermiddag på ett fritidshem… som man kanske inte reflekterar över om man inte får någon annans ögon att upptäcka det. Skuggning handlar om att ”vara någon annans tjänare”. Dvs att upptäcka eller byta perspektiv för den pedagog som man skuggar.

En annan grupp berättade hur de använt skuggningen för att hitta strategier för att få ett barn att delta i en
Bild28 fritidsaktivitet. Vad är det som gör att barnet ej vill delta? I detta fall handlade det om förberedelsen. Jaha, kan man då tänka det är väl bara att säga till barnet att nu ska vi till rörelserummet och ha ”röris”. Eller ska vi säga eller förbereda på något att sätt? Tror vi att vi förbereder ett barn fast vi ändå inte gör det?

Det finns mycket mer spännande att berätta men jag stannar där & återkommer.

It´s a wrap

IMG_1525Det är inte den nya semmeltrenden vi talar om.Idag har vi blivit filmade när vi planerar. Vi ska erkänna att vi var ganska skeptiska inför filmandet. Hur konstlat skulle det inte kännas att ha ett manus att prata efter och vad är det som är så intressant med vår planering? Men våra farhågor besannades inte. Det är vi som planerar på riktigt! Vi använde inget manus. Eftersom planeringstiden i vår värld är knapp tyckte vi att det var lite surt att ”ge upp” ett planeringstillfälle till filmning- när vi dessutom har ca:100 NP att rätta. Men trots att vi inte hann rätta några nationella prov så blev det faktiskt ett riktigt planeringstillfälle- den enda skillnaden var att vi hade starka strålkastare och en filmkamera närvarande:)

Filmen ska användas som modellfilm av Prio när de arbetar med skolors förändringsprocesser kring det kollegiala lärandet. Kanske kommer den även att finnas här på PS- vi får se:)