Visar alla blogginlägg med kategorin:
Staden i undervisningen

Varför slutar en förstelärare som är Aretemeriterad och älskar att undervisa?

17 juni 1996-10 augusti 2015

Datum, månader & årtal som inte betyder något för de flesta. Men för mig är de oerhört betydelsefulla. De beskriver mitt yrkesverksamma liv. 19 år. Det är mina år som lärare i hörselklasserna på Alviksskolan. En arbetsplats som har varit komplex men fantastiskt utvecklande.

I alla människors liv oavsett om man är lärare eller ej så finns det vissa milstolpar. Här kommer  några som varit extra betydelsefulla för mig:

1997-1998 läste jag enstaka kurser i hörselpedagogik och lärde mig teckenspråk. Via mina studier började jag förstå vad viktigt det är att lärare som undervisar i hörselklass har kompetens i vad det innebär att undervisa elever med hörselnedsättning.

2002 fick jag förmånen via skolan att delta i Dialogprojektet. Jag har skrivit om Ann-Christine Wennergren i tidigare inlägg. Denna fantastiska kvinna som får oss pedagoger att växa genom att vi beprövar våra erfarenheter, dokumenterar dem och kopplar ihop teori och praktik på ett oerhört inspirerande sätt. Hon var långt före sin tid kring det vi idag kallar för formativ undervisning/BFL.

2008 dök en ny möjlighet upp: processledarutbildningen. Jag och 2 kollegor på skolan gick denna uppdragsutbildning som Karlstads Universitet höll i. Jag lärde mig massor om organisation och ledarskap av självaste Ulf Blossing. Jag vet att jag tänkte att jag inte riktigt förstod när jag skulle få användning av mina processledarkunskaper eftersom jag aldrig har haft en strävan att bli biträdande rektor.

2009/2010 var vi, som ingick i samma arbetslag på lågstadiet, med och skapade grunden för det som vi på Alviksskolan kallade ”Hela barnet, hela dagen”. Gunilla Vigert som lade grunden för vår fritids-skolasamverkan hade några år tidigare blivit ny rektor för hörselklasserna och hon lyfte Alviksskolans hörselklasser mot oanade höjder. Teckenspråkets betydelse för våra elever i hörselklass hamnade i fokus och ur Teckenspråkslyftet växte Alviksskolans profilmål för hörselklasserna: Verktyg för livet fram.

Sommaren 2013 fick jag min tjänst som förstelärare med inriktning: Språkutveckling till stöd för kunskapsutvecklingen inom samtliga ämnen. Jag minns att jag först inte vågade söka tjänsten men att jag tog mod till mig och skrev ansökan natten innan ansökan skulle vara inne. Jag minns också min stora lycka när jag fick tjänsten- jag skulle få vara med och bedriva skolutveckling på skolan utifrån det just jag var bra på.

Hösten 2013 gav skolan mig möjligheten att delta i Aretes meriteringsprogram. Jag tyckte det var oerhört spännande att delta i detta program och numera sitter jag själv i examinatorsgruppen för Aretes meriteringsprogram. Vilket känns oerhört ärofyllt och utvecklande.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning som jag gick in i förstelärarrollen. Jag skulle vara projektledare för det som vi på Alviksskolan kom att kalla Språklyftet. Här såg jag framför mig att jag skulle få användning av den blandning av kompetenser jag utvecklat under mina år på Alviksskolan. Jag såg hur de redskap för det kollegiala lärande som vi använder oss av på Alviksskolan skulle få fortsätta att användas av alla pedagoger i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag kände en grundtrygghet i att jag är en särskilt yrkesskicklig lärare vilket jag visat genom Arets meriteringsprogram. Jag hade en fast övertygelse om att den RÄTTA METODEN inte finns utan att det istället handlar om pedagogisk differentiering:

MEN det blir inte alltid som man tänker sig. Något började något skava i mig. Vi var några i projektgruppen som var fundersamma över att vi i projektgruppen skulle bestämma att det var just metoden Reading to learn skulle läras ut. Var den efterfrågad av kollegiet? Jag köpte ändå idéen att det var bestämt i ”toppen” istället för efterfrågat av kollegorna. Som projektledare var jag tydlig med att vi tillsammans på skolan kritiskt skulle granska metoden.

Det fortsatte att skava i mig-  jag kände att jag inte riktiga lirade ihop med tankarna från ledningshåll att det fanns EN rätt metod: R2L. Att kritiskt granska de metoder man använder sig av som lärare är för mig så självklart och jag  pratade ofta om det utifrån min projektledarroll i Språklyftet, både internt men även då jag föreläste på Lärarnas forskningskonferens i höstas.

I julas förstod jag att Språklyftet för undervisande personal på Aviksskolan skulle fortsätta bedrivas utan mig som projektledare. Det fanns ingen annan utväg. Jag fortsatte att ansvara för Språklyftet för fritidspersonalen.

Efter 19 år på samma skola är det dags för mig att ta mig an nya utmaningar. Att jag slutar som lärare och att undervisa är en sorg för mig och orsakerna till varför är såklart många- en är att det är något som hänt med läraryrket de senaste 10 åren. Vi lever i en dokumentationshets som gör att tiden för att planera sin undervisning bara krymper och krymper. Här måste någon sätta stopp. Annars tror jag att fler duktiga & kompetenta lärare försvinner från skolans värld.

Förstelärarrollen är svår och fantastiskt spännande. I mitt fall har det svåraste varit att jag velat att vi som skola ska kritiskt granska den metod vi just nu kompetensutvecklar oss i vilket inte varit så populärt hos de i ledningsfunktion som är ”experterna” på metoden.

Vid uppstartsdagarna på Alviksskolan i höstas så skojade jag när jag pratade inför all personal att jag kände mig som Jerry Maguire. Jag hade under sommarlovet skrivit en rapport om Språklyftets första år och skickat den till ledningsgruppen. Syftet med rapporten var att dokumentera det systematiska kvalitetsarbetet som pågått och tankar framåt utifrån min projektledarroll.

Kanske är det så att det inte ryms en förstelärare som är projektledare bland alla biträdande rektorer och en rektor på en så stor skola som vår. Jag vet inte.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att den scen som utspelar sig i Jerry Maguire skulle komma att bli sann för mig.

It´s a wrap

IMG_1525Det är inte den nya semmeltrenden vi talar om.Idag har vi blivit filmade när vi planerar. Vi ska erkänna att vi var ganska skeptiska inför filmandet. Hur konstlat skulle det inte kännas att ha ett manus att prata efter och vad är det som är så intressant med vår planering? Men våra farhågor besannades inte. Det är vi som planerar på riktigt! Vi använde inget manus. Eftersom planeringstiden i vår värld är knapp tyckte vi att det var lite surt att ”ge upp” ett planeringstillfälle till filmning- när vi dessutom har ca:100 NP att rätta. Men trots att vi inte hann rätta några nationella prov så blev det faktiskt ett riktigt planeringstillfälle- den enda skillnaden var att vi hade starka strålkastare och en filmkamera närvarande:)

Filmen ska användas som modellfilm av Prio när de arbetar med skolors förändringsprocesser kring det kollegiala lärandet. Kanske kommer den även att finnas här på PS- vi får se:)

Nu ska ni få höra nå´nting som jag vill tala om…

IMG_9276Att få jobba tillsammans med någon man så fullkomligt litar på som kollega, blir utmanad av & samtidigt har så fantastiskt kul med är en ynnest. Och väldigt sällsynt. Ibland funderar jag över vad det är som gör att det så fullkomligt klickar. Ibland kan det klicka med en kollega på en kompisnivå. Ibland klickar man kollegialt men skulle aldrig kunna tänka tanken att umgås privat. Jag har nog för det mesta klickat kollegialt med kollegor MEN aldrig tidigare upplevt detta som jag upplever tillsammans med min fantastiska kollega Frida och jag menar det. Kanske är det mixen av oss att jag jobbat länge och Frida inte har så lång erfarenhet som gör att det flyter på så bra. Kanske inte. Vi samplanerar all vår undervisning men jag upplever ändå ett pedagogiska friutrymme att lektionen kan få ta en annan vändning än vad vi hade planerat för.

Vi är inte alltid överens men vi gillar att samtala med varandra och vi gillar att lyssna. MEN framförallt gillar vi varandras humor- det kanske är det som gör det?

Mod & envishet inför tema: Envishet & mod

Nu är det dags för ett nytt tema inom ämnena bild & svenska. Frida & jag har under en tid haft funderingar kring hur våra elever ska få fördjupa sig i debatten som var kring Lilla Hjärtat & på något sätt baka ihop denna debatt med debatten som pågick runt  filmen om Pippi Långstrump som kom ut i nyutgåva & stormen kring  Tintin & kulturhuset. Inte lätt men förbaskat viktigt. Detta tema ska fokusera på hur bilder på barn från olika kulturer har framställts historiskt och i nutid av olika illustratörer och hur det påverkar oss människor.

IMG_1504

Min skattkammare en historisk skattkammare

I min egen gamla barndomsbok Min Skattkammare: Världen är så stor så stor finns det många sagor som man kan använda sig av då eleverna inom bildämnet ska utveckla sin förmåga att:

  • analysera historiska och samtida bilders uttryck, innehåll och funktioner

T.ex finns sagan om den rödhåriga prinsessan vars inledning lyder:

”Har du nånsin hört talas om en rödhårig prinsessa? Nej, det har du säkert inte. Hur du än letar i dina sagoböcker hittar du nog ingen rödhårig prinsessa.”

Spännande att låta eleverna reflektera över varför rödhåriga flickor ofta framställs på ett visst sätt som modiga, framåt & fräcka. Här finns flera exempel förutom den rödhåriga prinsessan: Pippi & den rödhåriga flickan i boken Min fräcka mun (Aakeson & Eriksson, 1999).

Vi ska fördjupa oss i afrikanska barnboksillustratörer och jämföra och analysera bilderböcker.

Här är vår början på en pedagogiskplanering_bild_vt15.

En bok i världsklass

Sedan starten av tävlingen En bok i världsklass har jag deltagit med mina klasser. Oavsett om man vinner eller inte är det spännande  & lustfyllt för eleverna att delta i tävlingen. Vi har besökt Skansen på de fina aktiviteter som anordnas i samband med prisutdelningen. Jag har precis beställt böcker från cirkulationsbiblioteket som vi ska använda oss av inom temat.

Ur detta tema ska vårt bidrag till årets tema: Envishet och mod skapas…