Visar alla blogginlägg med kategorin:
Verktyg för formativ bedömning

Skriv för livet

Att få elever att skriva för livet så att pennorna glöder kräver ett engagemang och elevnära frågor. De behöver känna sig motiverade och vara ägare över sitt eget skrivande. ”Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära” (Lgr 11, Svenska).

Inför varje läsår väljer vi en författare som vi kommer att fördjupa oss i. I förskoleklass arbetade vi med Stina Wirsen, i första klass Astrid Lindgren och i andra klass har vi arbetat med Martin Widmark.

Vår förhoppning är att författarna ska bjuda in till ett litterärt kulturarv. Med litteraturen som utgångspunkt utvecklar eleverna sitt språk och vidgar sina horisonter och värderingar. Samtidigt utvecklas deras förmåga att lyssna och diskutera.

Mitt varmaste tips till er från detta läsår är Martin Widmarks lärarhandledning till Diamantmysteriet. Det har varit fantastiskt roligt att arbeta med att skriva detektivberättelser tillsammans med barnen och de har själva längtat till nästa lektion för att få fortsätta.

Diamantmysteriet

Arbetet har pågått under hela läsåret och i sina deckarböcker har eleverna skapat och planerat städer, detektiver och brott som ska begås. De har analyserat och bearbetat sina texter genom respons och har under hela processen haft en modell för sitt skrivande.

Deras böcker har sammanlagt fem kapitel. I kapitel ett ska elevernas deckare presenteras, kontoret och deckarutrustningen. Syftet med kapitlet är att presentera detektiverna så att läsaren ska få lära känna dem utan att avslöja för mycket annat. Eleverna blev uppmanade att berätta så livfullt som möjligt och jag kunde med glädje se att alla skrev med inlevelse och miljöbeskrivningar.

”Det är en härlig dag på Guldgatan. Solen skiner och det är sommarlov. Det är ett barn och en papegoja som driver en deckarfirma ihop…”

”Det är försommar. Doften luktar gott. Klockan är sju på kvällen. Det är två barn som heter Josef och Dudlik. Dom är detektiver…”

”Det är vår i Stockholm, blommorna blommar i Sockholm. Solen lyser i den lilla staden. Klockan är tolv på dagen. Det är mycket människor i den lilla staden. Det lyser i ett av fönstren. Det är Anna och Viktorias detektivbyrå.”

FullSizeRender (8)

Detta sätt att arbeta där samlärande och respons samt en tydlig stödstruktur har berikat elevernas språk. Deras författarskap har öppnat nya dörrar genom att vi delat våra läsupplevelser med andra vilket fört in oss i nya tankebanor. Så om du har tid för denna guldgruva till handledning nästa läsår, så kör! Handledningen är egentligen tänkt för mellanstadiet men med viss modifiering går den att genomföra för alla åldrar.

Deckarberättelse

Det är på uppgiften det hänger!

Precis så sa Inger Eriksson, professor på Stockholms universitet. Under eftermiddagen har jag tagit del av Manillaskolans undervisningsutvecklande forsknings- och utvecklingsarbete. Manillaskolan är en av fem specialskolor i Sverige som erbjuder undervisning på två språk: svenskt teckenspråk och svenska. Under ett läsår har skolan ingått i ett omfattande lärardrivet forsknings- och utvecklingsarbete under ledning av Inger Eriksson. Lärarna har arbetat med att förstå kunskapsuppdraget som står skrivet i läroplanen och fokuserat på hur kunskapsexpanderande uppgifter kan utformas samt hur matematikundervisningen systematiskt kan utvecklas. En av mina hjärtefrågor är just systematiskt kvalitetsarbete! Jag blev så glad när jag hörde lärarna på Manillaskolan berätta om ett fyrfält. I fyrfältet anges perspektiven grupp och individnivå. På ena sidan talar de om en trappstegsmetafor. Där finns två alternativ för att utveckla elevers kunnande: 1. En gemensam lärobok där samtliga elever förväntas arbeta med samma områden och i samma takt. 2. En läroboksbaserad undervisning där eleverna får böcker utifrån individuell anpassning. I trappstegsmetaforen är det läraren eller läroboken som sitter inne med svaret och eleven ska hitta rätt väg dit. På den andra sidan pratade de om en landskapsmetafor, dvs. matematiklandet. I landskapsmetaforen har läraren bytt roll. Läraren handleder sina elever och byter till en lyssnande roll och intar en ställning där läraren inte alltid är den som sitter inne med facit. Aktiviteten ökar i klassrummet och i dialog utvecklar eleverna sina förmågor. Jag menar inte att det är fel med läroböcker, men jag önskar att fler lärare vågade släppa taget från läroboken och lite på sin egen profession och förmåga att handleda sina elever. Inger Eriksson talade om att läroböcker ofta söker motivation hos eleverna genom att koppla uppgifter som kan anknytas till deras egna erfarenheter. Det är inte ovanligt att uppgifter i läroböcker handlar om blommor, bilar eller andra vardagliga ting i elevernas vardag. Men att vi klär matematik i vardagsliknande uppgifter är inte det som leder till utveckling av förmågor. Om vi vill ha en Learning Activity där eleverna blir aktivt engagerade i en kollektiv problemlösande verksamhet, (planera, lösa och värdera), behöver vi lärare skapa kunskapsexpanderande uppgifter som leder till kunskapsutvecklande klassrumsdiskussioner. Uppgifterna ska vara genuina och eleverna måste ges möjlighet att ta det nya kunnandet i bruk. Uppgiften behöver organiseras så att eleverna upplever ett problem att lösa problemet. En lärande verksamhet uppstår inte av sig själv! Ett ämnesdidaktiskt perspektiv i planering av undervisning går ut på att ta reda på vilket redskap eller vilka tekniker som gör att varje elev kan delta i de gemensamma aktiviteterna. Lärande är inte att eleverna checkar av sina uppgifter i böckerna. Skolan behöver utmana sina föreställningar om lärande. Om de förväntade kunskaperna ändras måste även undervisningen ändras. Som ett led i detta behöver vi lärare vara kunskapsproducenter istället för konsumenter. Här tror jag att vi i Sverige har mycket att lära oss av den finska skolan.

När du planerar för matematikundervisning… Ställ dig själv frågan:

Finns det en uppgift i uppgiften?

Några tankar från mig så här en onsdag kväll,

Emma

Lpp för rätt målgrupp

Jag har länge funderat över vem mina lokala pedagogiska planeringarna skrivs för. Är de i första hand ett verktyg för planeringen av min undervisning? Eller som ett underlag för samplanering? Eller är det faktiskt så att de skrivs för att föräldrar och elever ska veta mål och syfte med undervisningen?

Jag vill gärna tro att det är en blandning av alls tre orsaker. För mig som är lärare är en lpp ett viktigt styrdokument för att jag ska veta åt vilket håll jag är på väg åt tillsammans med mina elever, för att de ska få det bästa förutsättningarna för lärande. Särskilt viktigt är det eftersom jag i min undervisning inte utgår från läroboken, utan istället har elevernas proximala utvecklingszon och lärande i fokus.

En lpp är också viktig i min samplanering i klassen. Utifrån vår lpp tolkar vi styrdokumenten och arbetar formativt genom att bland annat vara tydliga med syfte och mål. Jag har en längre tid känt att de planeringar jag skriver inte har föräldrarna och eleverna som målgrupp, även om mina förhoppningar och ambitioner är det.

Det har alltså varit dags att göra något åt saken. I mina utkast till vårterminens planeringar har jag provat att visualisera mina planeringar i form av postrar, precis som vi använde oss av postrar som redovisningsform i vår forskningscirkel. Syftet med en poster är att den ska vara lätt att överblicka men också sammanfatta det som jag vill förmedla.

Lpp No poster

Lpp No

imageLpp So

Forskningscirklar ger ringar på vattnet

Då vi som lärare i vår klass arbetar i en pedagogisk trio har vi ett starkt kollegialt lärande. Detta eftersom vi formulerar kritiska aspekter tillsammans utifrån vår undervisning och elevernas lärande. Det är rutin för oss att tillsammans reflektera över vår undervisning och utveckla den tillsammans. Det skapar förutsättningar för ett kontinuerligt och systematiskt lärande.

I skollagen riktas mot yrkesverksamma bestämmelser om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Genom att jag detta år har ingått i en forskningscirkel har jag insett att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till undervisning inte handlar om att vara uppdaterad om den senaste litteraturen, utan om att belysa sin egen praktik med olika perspektiv. Därför tycker jag att ett aktionsforskande förhållningssätt är en förutsättning för ett vetenskapligt förhållningssätt. Det ger mig förutsättningar att undersöka min praktik och koppla ihop den med teori. Genom att jag systematiskt dokumenterat min praktik har en utveckling av undervisningsmetoder skett hos mig själv när det vardagliga fältet har mött det vetenskapliga.

Syftet med forskningscirkeln som har varit ett samverkansprojekt mellan Alviksskolan och Hörselhabiliteringen har varit att öka våra elevers måluppfyllelse. Idag går forskningen snabbt framåt och det gäller både medicinskt, tekniskt, didaktiskt och forskning om döva och hörselskadades tvåspråkighet, Våra verksamheter behöver utvecklas i takt med forskningen och förhoppningen var att forskningscirkeln skulle vara ett redskap att belysa våra utvecklingsfrågor. Det gav mig inte bara tillfället att reflektera över frågor i min egen praktik utan även över vad det är jag gör och vad jag förankrar det i.

Jag uppskattar verkligen höstlovet (det nya läslovet). Ofta planerar, genomför, reflekterar och utvärderar vi vår praktik i början och i slutet av ett läsår. Men det finns en stor styrka att göra det systematiskt däremellan. Tänk vilken genomslagskraft det kollegiala lärandet och det systematiska kvalitetsarbetet skulle kunna ha om vi i skolans värld fördelade våra planeringsdagar mer utspritt över året.

Under höstlovet hade jag glädjen att få mig tid till en lärardag på skolan där vi samtalade utifrån det vi kallar för Alvikslektionen på skolan. Jag hade också förmånen att få göra en resa tillsammans med vår fritidspedagog Johanna och f.d kollega Hanna till Halmstad. I Halmstad fick vi följa vår vetenskapliga ledare Anki under en dag och se hur en skola lyckats implementera forskningscirklar i deras verksamhet. Det var så fantastiskt glädjande och engagerande att ta del av alla duktiga pedagogers vetenskapliga undersökningar och postrar, så otroligt givande och inspirerande! Det var så tydligt att arbetet hade gett positiv effekt på lärarnas undervisning och därmed elevers lärande. Där och då blev det verkligt för mig hur kunskap kan spridas och ge många ringar i vattnet.

ringar på vattnet

Stolta elever och stolta lärare

Vi har tidigare berättat om hur vi förbereder våra elever inför utvecklingssamtalen genom målkonkretisering och individuella tankekartor. Just nu är vi i startgroparna för att inleda läsårets första utvecklingssamtal tillsammans med eleverna. De fick i uppdrag att skriva egna brev hem i form av en inbjudan. Det var med stor noggrannhet, glädje och engagemang som eleverna tog emot sin uppgift. Vi samtalade om ett brevs struktur och vilken information som är viktig att få med i brevet. Barnen blev så engagerade i breven att det tog mer än dubbelt så lång tid att bli klara än vad jag från början hade räknat med. Det skulle färgläggas, göras egna kuvert, skrivas prydligt, med mera… med mera…

Inbjudan till utvecklingssamtal

Inför utvecklingssamtalet kartlägger vi alla våra elever genom Ingvar Lundbergs läsutvecklingsschema och även Skolverkets Språket lyfter. I år medverkar jag även i en pilotstudie som sker i samverkan med Linköpings universitet där vi tillsammans arbetar fram ett formativt bedömningsunderlag. Det har medfört att även dessa tester blir ett komplement till vår kartläggning. Vi är väldigt tydliga mot eleverna att vi kartlägger för att både de själva och vi ska se vad de är bra på och vad det är vi behöver träna på. Det blir samtidigt en tydlig bild av deras utveckling eftersom vi ser progressionen i det material som vi samlar i deras portfolios. Ett exempel på det är att barnen i förskoleklass fick filma sig själva när de högläste en bok. Ett år senare när det närmade sig sommarlovet i första klass fick eleverna återigen filma när de läste, i samma bok. Att arbeta formativt på det här sättet där progressionen blir så tydlig är så otroligt givande för både oss pedagoger och för eleverna!

I år kommer vi förutom vår kartläggning av läsutvecklingen även se på elevernas skrivutveckling genom att komplettera Språket lyfter med Ingvar Lundbergs God Skrivutveckling. Vad vi däremot saknar är ett tydligt underlag i matematik som är enkelt att överblicka.  Vi använder oss av diagnosmaterialet Diamant, men saknar en överskådlig matris att visa för barnen och föräldrarna. Vi har flera gånger pratat om att vi är sugna på att göra en egen bedömningsmatris, men tar tacksamt emot tips från er!

Kartläggning

Eftersom våra elever fortfarande är små stannar  kontakten utanför skoltid med vårdnadshavarna. Ni kan då tänka er hur rörd jag blev när en av våra elever ringde mig sent i fredags eftermiddag. Han ringde bara för att meddela att han hade glömt berätta att tiden för hans utvecklingssamtal inte hade passat föräldrarna. För mig visade det på hur viktigt hans brev var för honom, och hur stolt han faktiskt känner sig över hans eget samtal och lärande. Och det i sin tur gör förstås mig till en stolt lärare!

/Emma

Eleven som aktör för sitt lärande

Idag har jag haft en sådan där bra lektion. Ni vet en sådan där så att man blir alldeles varm i pedagoghjärtat.

Jag tar det från början. I våra styrdokument står det att vi ska bidra till att eleverna blir aktörer för sitt lärande. – Men huuuur gör man det? frågade jag Emma gång på gång förra året när eleverna gick i 1:an och jag var alldeles färsk som lärare. De är ju så små! Det är omöjlighet att bryta ner och tala om mål för undervisningen på en nivå så att de förstår, sa jag vidare. – Nej,
de kanske inte förstår idag, sa Emma, men tänk om 1 år, i slutet på trean, eller när de går ut nian. När ska man börja om inte idag?

Sagt och gjort, inför utvecklingssamtalen i början på höstterminen i ettan pratade vi med eleverna om vad vi förväntade oss att de skulle ha lärt sig i slutet på läsåret och eleverna fick välja ut ett mål i svenska, matte och verktyg för livet (som handlar om att kunna hantera sin hörselnedsättning, som att kunna sköta sina hörselhjälpmedel t ex). Dessa mål skrev eleverna ner på en tankekarta.
Det var inte lätt, det kan jag inte säga, men vi gjorde det.

Under läsåret tog vi fram tankekartan vid jämna mellanrum och samtalade om hur det gick med målen. Eleverna fick läsa upp sina mål för kamraterna och de fick i sin tur ge respons och tips på hur de kunde jobba med målen. Jag minns särskilt en situation. På vårkanten berättade en elev att målet var att kunna räkna till 20, vilket hon fortfarande hade svårt med, varpå en kompis går fram till tavlan och hämtar talraden som sitter där och förklarar; du kan tänka såhär, ser du mönstret? Så lägger han talen 11-20 under 1-10. Du säger bara t ex fem, och lägger till -ton. Sex-ton osv. Sedan dess blandar hon inte ihop talen efter tolv när hon ramsräknar. Ibland krävs det verkligen att förklaringen ska komma från en jämnårig för att polletten ska trilla ner.

Men idag var det alltså dags igen att skapa nya tankekartor för läsåret och idag stod det So på schemat. Vi hade valt ut ca tio mål från kunskapskraven i Lgr11 och brutit ner. Dessa visade jag på Smartboarden och läste och förklarade. Eleverna lyssnade uppmärksamt och efter nästan varje mål var det någon som förväntansfullt utropade; oh det vill jag kunna! Snacka om att skapa förväntningar på undervisningen, och jag som trodde att det skulle bli en tråkig lektion. Det kändes även som att eleverna sedan faktiskt reflekterade och valde mål med omsorg. Fast i ärlighetens namn kanske de inte alltid valde det de mest behöver träna på. I vissa fall tog de något de redan är ganska bra på, men ändå, om de har gjort den här resan på ett år vilka aktörer har de då inte blivit för sitt lärande om ytterligare ett år, om fem år, när de slutar nian?

The big five och hjärtefrågorna

Nu är förberedelserna i full gång inför skolstart på onsdag! Redan i våras gjorde vi en övergripande lokal pedagogisk planering (LPP) utifrån Lgr11 för detta läsår. Det är skönt att vara förberedd för läsåret men en viktig utgångspunkt i vår planering av undervisningen utöver nationella styrdokument är elevernas förförståelse och erfarenheter. Vi kan med andra ord inte planera allt innan eleverna är på plats. De första veckorna på höstterminen kommer vi att introducera våra elever i Martin Widmarks författarskap genom att samtala, läsa, lyssna och titta på hans verk. När eleverna har en förförståelse kommer vi sedan låta eleverna vara delaktiga i planeringen genom planeringsråd, tankekartor och öppna frågor i loggböckerna. Det är alltid så spännande att se vilka spår eleverna halkar in på och vad det är i böckerna som fångar deras intresse!

Begreppet ”The Big five” har verkligen tagit sitt grepp om skolan. Det är Göran Svanelid som har lyft fram fem viktiga förmågor i Lgr 11. I vår undervisning har vi valt att koppla de fem förmågorna till ett varsitt djur. Djuren finns synliga i klassrummet och varje djur representerar en färg. Jag minns när jag insisterade på att vi skulle lyfta in förmågorna för våra nuvarande elever när de gick i förskoleklass. Mickis var först skeptisk och rädd för att de olika förmågorna skulle bli för abstrakta för eleverna, att det skulle gå rakt över huvudet på dem. Men efter att vi hade arbetat aktivt för att synliggöra och konkretisera målen för eleverna kunde vi ett halvår senare se att eleverna själva började pratade om förmågorna i klassrummet. Ett exempel på det är när det vid ett tillfälle var stökigt i klassrummet. Mickis stoppade då eleverna i deras arbete och visade bilden på elefanten på tavlan för att påminna om att elefanten står för den kommunikativa förmågan. Vid det tillfället lyckades vi inte bara bryta eleverna i deras samtalsmönster, utan eleverna var också snabba med att inflika att det vid tillfället inte bara handlade om elefanten och den kommunikativa förmågan utan att det också var en hjärtefråga.

För det är ju detta med våra hjärtefrågor. De har vi i klassen för att vi kände att det inte räckte med de fem förmågor som Svanelid lyfter fram. Med våra hjärtefrågor lyfter vi fram frågor från värdegrunden och klassens samtalsstrategier. För oss är hjärtefrågorna minst lika viktiga för att eleverna ska tillägna sig kunskap i skolan och vi ser ofta att de fungerar som en stödstruktur för våra elever.

Matris över klassens samtalsstrategier.big5

/Hälsningar Emma

Varför slutar en förstelärare som är Aretemeriterad och älskar att undervisa?

17 juni 1996-10 augusti 2015

Datum, månader & årtal som inte betyder något för de flesta. Men för mig är de oerhört betydelsefulla. De beskriver mitt yrkesverksamma liv. 19 år. Det är mina år som lärare i hörselklasserna på Alviksskolan. En arbetsplats som har varit komplex men fantastiskt utvecklande.

I alla människors liv oavsett om man är lärare eller ej så finns det vissa milstolpar. Här kommer  några som varit extra betydelsefulla för mig:

1997-1998 läste jag enstaka kurser i hörselpedagogik och lärde mig teckenspråk. Via mina studier började jag förstå vad viktigt det är att lärare som undervisar i hörselklass har kompetens i vad det innebär att undervisa elever med hörselnedsättning.

2002 fick jag förmånen via skolan att delta i Dialogprojektet. Jag har skrivit om Ann-Christine Wennergren i tidigare inlägg. Denna fantastiska kvinna som får oss pedagoger att växa genom att vi beprövar våra erfarenheter, dokumenterar dem och kopplar ihop teori och praktik på ett oerhört inspirerande sätt. Hon var långt före sin tid kring det vi idag kallar för formativ undervisning/BFL.

2008 dök en ny möjlighet upp: processledarutbildningen. Jag och 2 kollegor på skolan gick denna uppdragsutbildning som Karlstads Universitet höll i. Jag lärde mig massor om organisation och ledarskap av självaste Ulf Blossing. Jag vet att jag tänkte att jag inte riktigt förstod när jag skulle få användning av mina processledarkunskaper eftersom jag aldrig har haft en strävan att bli biträdande rektor.

2009/2010 var vi, som ingick i samma arbetslag på lågstadiet, med och skapade grunden för det som vi på Alviksskolan kallade ”Hela barnet, hela dagen”. Gunilla Vigert som lade grunden för vår fritids-skolasamverkan hade några år tidigare blivit ny rektor för hörselklasserna och hon lyfte Alviksskolans hörselklasser mot oanade höjder. Teckenspråkets betydelse för våra elever i hörselklass hamnade i fokus och ur Teckenspråkslyftet växte Alviksskolans profilmål för hörselklasserna: Verktyg för livet fram.

Sommaren 2013 fick jag min tjänst som förstelärare med inriktning: Språkutveckling till stöd för kunskapsutvecklingen inom samtliga ämnen. Jag minns att jag först inte vågade söka tjänsten men att jag tog mod till mig och skrev ansökan natten innan ansökan skulle vara inne. Jag minns också min stora lycka när jag fick tjänsten- jag skulle få vara med och bedriva skolutveckling på skolan utifrån det just jag var bra på.

Hösten 2013 gav skolan mig möjligheten att delta i Aretes meriteringsprogram. Jag tyckte det var oerhört spännande att delta i detta program och numera sitter jag själv i examinatorsgruppen för Aretes meriteringsprogram. Vilket känns oerhört ärofyllt och utvecklande.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning som jag gick in i förstelärarrollen. Jag skulle vara projektledare för det som vi på Alviksskolan kom att kalla Språklyftet. Här såg jag framför mig att jag skulle få användning av den blandning av kompetenser jag utvecklat under mina år på Alviksskolan. Jag såg hur de redskap för det kollegiala lärande som vi använder oss av på Alviksskolan skulle få fortsätta att användas av alla pedagoger i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag kände en grundtrygghet i att jag är en särskilt yrkesskicklig lärare vilket jag visat genom Arets meriteringsprogram. Jag hade en fast övertygelse om att den RÄTTA METODEN inte finns utan att det istället handlar om pedagogisk differentiering:

MEN det blir inte alltid som man tänker sig. Något började något skava i mig. Vi var några i projektgruppen som var fundersamma över att vi i projektgruppen skulle bestämma att det var just metoden Reading to learn skulle läras ut. Var den efterfrågad av kollegiet? Jag köpte ändå idéen att det var bestämt i ”toppen” istället för efterfrågat av kollegorna. Som projektledare var jag tydlig med att vi tillsammans på skolan kritiskt skulle granska metoden.

Det fortsatte att skava i mig-  jag kände att jag inte riktiga lirade ihop med tankarna från ledningshåll att det fanns EN rätt metod: R2L. Att kritiskt granska de metoder man använder sig av som lärare är för mig så självklart och jag  pratade ofta om det utifrån min projektledarroll i Språklyftet, både internt men även då jag föreläste på Lärarnas forskningskonferens i höstas.

I julas förstod jag att Språklyftet för undervisande personal på Aviksskolan skulle fortsätta bedrivas utan mig som projektledare. Det fanns ingen annan utväg. Jag fortsatte att ansvara för Språklyftet för fritidspersonalen.

Efter 19 år på samma skola är det dags för mig att ta mig an nya utmaningar. Att jag slutar som lärare och att undervisa är en sorg för mig och orsakerna till varför är såklart många- en är att det är något som hänt med läraryrket de senaste 10 åren. Vi lever i en dokumentationshets som gör att tiden för att planera sin undervisning bara krymper och krymper. Här måste någon sätta stopp. Annars tror jag att fler duktiga & kompetenta lärare försvinner från skolans värld.

Förstelärarrollen är svår och fantastiskt spännande. I mitt fall har det svåraste varit att jag velat att vi som skola ska kritiskt granska den metod vi just nu kompetensutvecklar oss i vilket inte varit så populärt hos de i ledningsfunktion som är ”experterna” på metoden.

Vid uppstartsdagarna på Alviksskolan i höstas så skojade jag när jag pratade inför all personal att jag kände mig som Jerry Maguire. Jag hade under sommarlovet skrivit en rapport om Språklyftets första år och skickat den till ledningsgruppen. Syftet med rapporten var att dokumentera det systematiska kvalitetsarbetet som pågått och tankar framåt utifrån min projektledarroll.

Kanske är det så att det inte ryms en förstelärare som är projektledare bland alla biträdande rektorer och en rektor på en så stor skola som vår. Jag vet inte.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att den scen som utspelar sig i Jerry Maguire skulle komma att bli sann för mig.

Stockholmsprovet år 5

”Det kändes pirrigt och bra. Det pirriga var för att jag inte ville göra slarvfel och det kändes bra för att jag tyckte del 2 var lätt. Jag tyckte att uppgift 8b var svår för jag förstod inte uppgiften. Jag behöver träna mer på uppgift 8b.”

” Det blev jättenervöst. Varje gång jag skrev ett svar var det ett jättejobbigt moment. Varje gång när jag kollade på klockan blev jag jättestressad. Uppgift 4c var lite svår. Multiplikation vill jag bli bättre på.”

IMG_1644

För ett par veckor sedan genomförde våra elever Stockholmsproven i matematik. Det första som slog oss var att de blev så nervösa. Vi har knappt pratat om att proven ska genomföras men så fort våra elever hör ordet prov ser vi hur de stelnar till.

Frågor Frida & jag funderar kring är:

  • Om detta är baksidan av att INTE ha prov och läxor? Vi kanske måste börja träna våra elever i provsituationer?
  • Hur ska vi utveckla vår undervisning så att eleverna ”hinner ikapp”?
  • Hur får man elever att inte känna sig nervösa och låsa sig i provsituationen?

Orättvisa- en skola för alla?

Insikter som vi redan har är hur svårt det är för elever med hörselnedsättning där språkutvecklingen är försenad, att förstå alla ord och begrepp som utgör innehållet i vår läroplan och vilken TID som behövs för att arbeta med allt centralt innehåll inom ett ämne när man har en försenad tal- och språkutveckling.

Detta visar sig speciellt i problemlösningsuppgifterna där språket ställer till problem för eleverna och våra argument stärks- att elever i hörselklass behöver längre tid på sig både att i det lilla genomföra provsituationer men även i skolan som helhet.

Eleverna fick den tid de behövde för att lösa uppgifterna. I anvisningarna stod det att beräknad tid för de olika delarna var 40 minuter. För uppgifterna kring taluppfattning & problemlösning  behövde vissa elever 3×40 minuter.

Alviksskolans Språklyft för fritidspersonal

Wow!Bild1

Idag har vi haft en förmiddag tillsammans- fritidspersonalen och jag. Jag längtar efter de här träffarna. Dels för att jag tycker att det är fantastiskt inspirerande att få leda kollegors lärande utifrån min förstelärroll men framförallt för att det ger så mycket. Att ha tid avsatt för att fokusera-reflektera- delge varandra tankar-göra perspektivbyten det är kollegialt lärande för mig.

Idag har vi analyserat skuggningsprotokoll och belyst de frågor/utmaningar som uppstått under observationerna. Vi har kritiskt granskat skuggningsredskapet & vi har haft litteraturseminarie.

Bild4

Analys av skuggningsprotokoll

När vi analyserade skuggningsprotokollen satt vi i fyra grupper med sex deltagare i varje grupp. Gruppens uppgift var att var och en läste vänster- och högerspalt samt reflektioner i skuggningsprotokollen för att sedan skapa två frågor och dra en slutsats. Helt enkelt träna sig i det vetenskapliga förhållningssättet. Till denna träff hade samtliga deltagare haft i uppgift att skugga & bli skuggad. Den skuggade skulle bestämma fokus och den som skuggade skulle ge EN utmaning.

Gemensam diskussion

Vid återsamlingen berättade de olika grupperna om samtalen samt vilka frågor som uppkommit och vilka slutsatser dragit. Inte helt lätt. Men mycket intressant.

IMG_1605Jag försökte  sammanställa frågeställningar och slutsatser under pågående storsamtal (ha överseende med formuleringarna). Vid en första anblick kan man kanske tänka: Vad är det för speciellt med det här? Jo, det som är så speciellt är att vi faktiskt får syn på små tillnärmelsevis bagatellartade situationer som kan uppstå under en skuggning MEN som kan komma att bli en utvecklingsfråga som kan förbättra den egna praktiken. Det kan man få syn på ändå eller på något annat sätt också men via skuggningsprotokollet dokumenterar vi det vi ser och just dokumentationen är viktig vid allt systematiskt kvalitetsarbete och detta är ett enkelt sätt att dokumentera.

Här är telefonexemplet mycket intressant. Under en skuggning vid en fritidsaktivitet (sen eftermiddag) ringer pedagogens telefon vid ett flertal tillfällen. Det är vårdnadshavare samt kollegor som undrar var barnen befinner sig. Ok, tänker ni kanske, så ser det ut. Japp, det gör det. Vi har en policy på skolan att vi alltid ska ha telefonen med oss och vara anträffbara. Men i detta fall stördes aktiviteten och så interaktionen mellan barnen och mellan pedagog och barn. En helt vanlig situation en helt vanlig eftermiddag på ett fritidshem… som man kanske inte reflekterar över om man inte får någon annans ögon att upptäcka det. Skuggning handlar om att ”vara någon annans tjänare”. Dvs att upptäcka eller byta perspektiv för den pedagog som man skuggar.

En annan grupp berättade hur de använt skuggningen för att hitta strategier för att få ett barn att delta i en
Bild28 fritidsaktivitet. Vad är det som gör att barnet ej vill delta? I detta fall handlade det om förberedelsen. Jaha, kan man då tänka det är väl bara att säga till barnet att nu ska vi till rörelserummet och ha ”röris”. Eller ska vi säga eller förbereda på något att sätt? Tror vi att vi förbereder ett barn fast vi ändå inte gör det?

Det finns mycket mer spännande att berätta men jag stannar där & återkommer.